ust nu förbereds en lag om försörjningskrav vid anhöriginvandring i regeringskansliet. Familjeåterförening ska få ske först när den person som redan är här har en lämplig ­bostad och kan försörja sin familj. Idén är att detta ska främja integrationen. Jag tror inte på den idén.

Många remissinstanser, som Rädda Barnen, Röda Korset och UNICEF, är starkt kritiska till det utredningsförslag som varit på remiss­behandling. Och några, med stor erfarenhet av arbete med flyktingar och familjeåterförening, menar dessutom att en snabb återförening med familjen i stället ökar förutsättningarna för lyckad integration.
Sverige har vid de senaste revisionerna fått kritik på ett flertal områden av FN:s barnrättskommitté som granskar hur Barnkonventionen följs. Bland annat rör kritiken vårt agerande gentemot flyktingbarn. Jag anser att det försörjningskrav som diskuteras ­bryter både mot Barnkonventionens anda och flera av dess artiklar.

Artikel 2 slår fast att inga barn får diskrimineras. Att låta föräldrarnas inkomst avgöra om ett barn får förenas med dem eller inte, måste betecknas som diskriminerande för de barn som berörs. Barn med en arbetslös förälder som beviljats uppehållstillstånd i Sverige har inte mindre behov att återförenas med sin familj än andra barn.

Artikel 3 säger att barnets bästa ska sättas i främsta rummet – detta är den grundprincip som ska vägas in i alla beslut som rör barn. Barnombudsmannen menar att det alltid är till barnets bästa med en förenad familj – utom i de fall som det bedöms som direkt skadligt för barnet.

I artikel 6 står det att varje barn har rätt att utvecklas. Svenska Barnläkarföreningen hänvisar till omfattande internationell forskning som visar att separation från föräldrar innebär stora risker för barns psykosociala utveckling. Barn far helt enkelt illa av att vara ­åtskilda från sina föräldrar längre tid. Ju ­längre tid åtskilda, desto svårare för barnet.

Artikel 9 säger att konventionsstaterna ska säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de fall då ­behöriga myndigheter finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Om utredningsförslaget införs kan familjer tvingas leva åtskilda under många år. Jag har svårt att förlika mig med en lag som ser ­barnets behov av boende enligt svensk standard som viktigare än den känslomässiga trygghet som närheten till familjen ger.

Regeringen har slagit fast att Barnkonventionen ska genomsyra allt beslutsfattande inom regeringskansliet som rör barn. Man uttalar att detta bland annat innebär att vid alla åtgärder som rör barn ska alltid barn behandlas likvärdigt och utan åtskillnad utifrån rättigheterna i Barnkonventionen. Om regeringen menar allvar med det man skriver om sin barnrättspolitik så kan man inte tona ner Barnkonventionen när det gäller anhöriginvandringen. Migrationsminister Billström bör därför lyssna på den massiva kritiken från barnexpertisen hos remissinstanserna.

Sverige har all anledning att stå upp för Barnkonventionens principer. Ulf Nilsson, Folkpartiets talesperson i dessa frågor, har framfört att Alliansen bör hitta en lösning där barn inte hålls åtskilda från sina föräldrar. Jag menar att ett minimikrav är att föräldrar och, i de fall det inte finns föräldrar i livet, nära anhöriga till barn undantas från försörjningskravet. Det vore ett lågvattenmärke om ­Sverige inför en lag som kränker barns ­rättigheter enligt Barnkonventionen. En lag som gör redan utsatta barn än mer utsatta. En sådan lag kan jag inte ställa mig bakom.

Agneta Berliner
riksdagsledamot (FP) för Västmanland