Det börjar med skatten; staten har, tämligen försåtligen, tillskansat sig dispositionsrätten till hälften av folks inkomster och spenderar en stor del av de pengarna på otillbörlig beteendestyrning av medborgarna, i politiskt korrekt riktning.

Det fortsätter med barnomsorgen; genom att kraftigt skattesubventionera den kommunala barnomsorgen har staten, med största avsikt, gjort det ekonomiskt ofördelaktigt – för de flesta: omöjligt – att själva ta hand om sina barn de första viktiga åren.

Och det fortsätter med att den av staten anvisade skolan är obligatorisk för våra barn.
Samtliga tre företeelser är kraftigt frihetsinskränkande för medborgarna och har som outtalad och obevisad utgångspunkt att folk inte vet sitt eget bästa.

Om de skulle få disponera mer av sina inkomster skulle de spendera pengarna på fel saker; om inte barnomsorgen vore så kraftigt subventionerad som den är, skulle folk välja fel slags barnomsorg; och om inte grundskolan vore ett obligatorium skulle folk välja fel slags utbildning för sina barn! Så måste de underliggande tankegångarna löpa bland våra förtroendevalda, som motivation för denna Sovjet-lika ovan-ifrånstyrning.

Men se, på skolans område har något hundratal familjer hittat ett kryphål i lagen, som gjort det möjligt för ambitiösa föräldrar att undervisa sina barn hemma (så kallad hemundervisning).

Men den möjligheten vill nu vår förment liberala (!) regering stoppa med en försåtlig formulering på sidan 585 av dess 1 167 sidor tjocka, nyligen framlagda, förslag till ny skollag, en formulering som våra förtroendevalda i riksdagen knappast kommer att upptäcka i tid före voteringen.

Det i förslaget uppgivna skälet till inskränkningen är att den anbefallda grundskolan ska vara så allsidig och saklig att alla barn ska kunna delta i den. (Skälet är alltså inte att hittills vunna erfarenheter av hemundervisning varit nedslående, undertecknads anmärkning.)

Stoppförslaget väcker frågor, till exempel:

1) Tänk om några anvisade skolor inte blir så där allsidiga och sakliga som det är tänkt, eller om vissa barn får andra problem med att delta; vem kommer att ta ansvar för det och vem kommer att reparera uppkomna skador på drabbade barn?
Kommer förslagsställarna eller beslutsfattarna (riksdagen) att göra det? Knappast!

2) Hur får förslagsställarna ihop den föreslagna frihetsinskränkningen med Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som numera är svensk grundlag och som ger föräldrarna rätten att välja uppfostran och utbildning för sina barn enligt egen religiös och filosofisk uppfattning?

3) Och hur får de ihop förslaget med föräldrabalkens åläggande av ansvaret för barnens vård och fostran på föräldrarna? Eller uttryckt på ett annat sätt: hur kan de föreslå att föräldrarna ska ta ansvar för beslut som staten fattar, ovanför deras huvuden?
Ansvar och befogenheter måste, som inses, motsvara varandra, även i politiken.
Men jag väntar mig inga svar från vår regering. I stället vänder jag mig till er läsare, med uppmaningen att dels skriva på en protestlista om saken som du finner här:

http://rohus.nu/?Namninsamling och dels skicka ett mejl till utbildningsminister Jan Björklund (FP) samt till ledamöterna i riksdagens utbildningsutskott, i vilket ni berättar vad ni tycker om deras försåtliga försök att, på ett sätt som strider mot svensk grundlag (Europakonventionen), ytterligare försämra den redan undermåliga medborgerliga friheten i Sverige.

Politik är alltför viktigt för att aningslöst överlåtas åt politiker.