M: Ut med kvotering – in med jämställdhet
Relaterat
Det pågår en debatt om att det finns för få kvinnor i bolagsstyrelser och att kommunerna borde vara förebilder och kvotera in kvinnor.
Av flera skäl är kvotering fel. De som är för kvotering delar in individer i olika kollektiv som ska företrädas i olika sammanhang. Könskvotering markerar att kvinnor i styrelser inte får sina mandat av kompetens utan på grund av sitt kön. För moderater handlar jämställdhet om att få vara sig själv och att vara en individ. Och där meriter väger tyngre än ett påhittat kollektiv.
Nyligen konstaterades att positiv särbehandling inte löser ojämlikheten vid antagning till högskolor. Det visade sig att kvinnor som missgynnades fast det var just dem som det var tänkt att gynna. Om det inte fungerar inom högskolan varför skulle det då göra det i styrelser?
Den tunga makten i ett bolag ligger i ledningsgruppen. Inte i styrelsen. Trots detta är det i styrelsen som kvoteringsförespråkare vill putsa till siffrorna. Fler kompetenta kvinnor i ledningen ger fler lämpliga styrelsekandidater som råkar vara kvinnor. Den verkliga makten i kommunen ligger inte i de kommunala bolagen utan i nämnderna med de stora pengarna. Omkring 75 procent av pengarna i de flesta kommuner går till skol- och omsorgsnämnderna. Det är också där som det finns flest kvinnor. Att flytta dem till bolagsstyrelserna skulle därmed minska kvinnors makt.
Det är inte statistiken som är problemet utan de beteenden som på vägen orsakat siffrorna. Moderaterna vill förändra beteendena och ta bort hinder för jämställdhet, inte en politik för att få snyggare siffror i årsredo-visningen.





























Senaste kommentarerna:
Skrivet 30 jan 2010 10:01 Bo C Pettersson
Men det viktigaste argumentet mot könsrelaterad kvotering är att det representerar ett försök till politisk inblandning i civilsamhällets funktion som staten inte har med att göra.
Eller uttryckt på ett annat sätt: De grundlagar och allmänt accepterade principer för lagstiftning som begränsar statens rollutövning (t ex principen att lagen ska gälla lika för alla) gör det, Gud ske lov, svårt för staten att lagstifta gruppvis och än svårare att särbehandla en grupp jämfört med övriga.
Det vore befriande att någon gång få höra en minister i TV säga till intervjuaren: "det du begär av oss i regeringen ingår inte i det uppdrag väljarna gett oss", men ännu så länge icke!