För ett tag sedan avgick divisionschefen P-O Olsson med motiveringen att han utifrån sin medicinska kompetens inte kunde garantera den medicinska kvaliteten om man genomför de aviserade kostnadsminskningarna för de kirurgiska specialiteterna på 97 miljoner kronor.

Landstingsstyrelsens ordförande Tomas Högström (M) lät meddela att politikerna gjorde en annan bedömning. Tyvärr ställdes han inte inför den rimliga följdfrågan: på vilka grunder? Han blev säkert glad att han slapp undan den frågan, för bortsett från den vanliga innehållslösa retoriken skulle han inte ha något svar.

Rubrikerna om vårdplatssituationen på kirurgkliniken, som inte skiljer sig mycket från den på medicinklinken, beskriver ett förhållande som alls inte är nytt. Det har pågått länge och naturligtvis har det inte blivit bättre av att man ständigt minskar antalet vårdplatser.

Hur reagerar då ansvariga politiker när de konfronteras med verkligheten? Kommer de med förslag på lösningar? Visar man ett uns av förståelse för de patienter som drabbas? Visar man någon form av sympati för läkare och vårdpersonal, vilka gör allt de kan för att lösa de akuta problemen?

Nej, Birgitta Andersson (C), som säger sig vara ansvarigt landstingsråd,hade ingen aning, för ingen hade informerat henne.

Bästa läsare, tror ni verkligen att detta är sant? Självklart är de ansvariga landstingsråden informerade om förhållandena inom sjukhusvården på Centrallasarettet. Inte minst läkarföreningen och andra fackliga organisationer har vid flera tillfällen varnat landstingsledningen för de konsekvenser tidigare och planerade neddragningar kan leda till. Men, som sagt, ”landstingsstyrelsen gör en annan bedömning”.

Läkarföreningen är en facklig organisation vars syfte främst är att bevaka läkarnas arbetssituation, vilken naturligtvis inte är bra i den rådande situationen. Men detta är inte det viktigaste just nu. Vi läkare känner stort ansvar för våra patienter och kan därför inte längre stillatigande se på när landstingsledningen sviker i sitt ansvarstagande för sjukvården.

Om de ansvariga i landstinget ägnat mer energi åt sjukvården och mindre åt ständiga administrativa organisationsförändringar skulle man kanske inte bli lika överraskad när verkligheten tränger sig på.