Dagens samhällsdebatt präglas i hög grad av ett ensidigt fri- och rättighetstänkande. Kanske inte så konstigt om man betänker hur det såg ut i Sverige för bara några generationer sedan. Klassklyftorna var påtagliga och de flesta upplevde enbart skyldigheter, mot till exempel myndigheter, ”överklass”, chefer, präster och lärare.

En fokusering på rättigheter och befogenheter för den vanliga människan var alltså en mycket sund och naturlig reaktion. Inom ramen för den internationella folkrätten har vi i dag en mängd konventioner som reglerar detta. Men, som så ofta när det gäller förändringar i samhället, så svängde pendeln från den ena ytterligheten till den andra.

I dag står rättighetskraven som spön i backen. Alla kräver sina rättigheter. Ungdomar, småbarnsföräldrar, ensamstående, pensionärer, invandrare, sjukskrivna, religiösa, hbt-personer och arbetslösa, för att bara nämna några exempel. Mänskliga rättigheter, barns rättigheter, rättigheter på arbetsplatsen, i skolan och i det offentliga rummet poängteras ständigt.

Mot denna bakgrund upplever jag bristen på personligt ansvarstagande, liksom bristen på insikt om egna skyldigheter, som medborgare i en demokrati, som ett allt större samhällsproblem. Ansvaret tenderar att hamna hos någon annan än den som är primärt berörd. Personliga tillkortakommanden skylls ofta på till exempel skolan, ungdomsgården, socialtjänsten, Försäkringskassan, polisen, politiker eller kort och gott samhället.

I november 2009 var det 20 år sedan FN:s barnkonvention antogs. Detta uppmärksammades en hel del i medierna. Att värna om barn och ungdomars rättigheter är naturligtvis väldigt viktigt, men i samma ögonblick som man betonar rättigheterna borde man också nämna skyldigheterna.

Låt mig ta ett exempel. Konventionen slår fast att ”alla barn har lika värde. Ingen får diskrimineras.” En vanlig form av diskriminering i dag är mobbning. Rättigheten att inte bli mobbad hör självklart intimt ihop med skyldigheten att inte mobba någon. Båda momenten, rättigheten och skyldig-heten måste poängteras.

Ett ensidigt hävdande av fri- och rättigheter, utan tanke på ansvar och skyldigheter tenderar att göra oss till passiva kravmaskiner. Vi ställer stora krav på vår omgivning, såväl medmänniskor som samhällsinstitutioner, utan att se vår egen roll och vårt eget ansvar.

Ett sådant synsätt gör också att vi vid minsta motgång upplever oss som orättvist behandlade. Att känna sig kränkt och diskriminerad har ju för övrigt blivit den nya svenska folksjukdomen.

Alltså: Återupprätta balansen mellan rättigheter och skyldigheter och vi får ett mänskligare samhälle med mindre av krav och egoism och mera av empati och ansvarstagande.

Hans Liliegren
Västerås