Den senaste tiden har det stått ovanligt mycket i VLT om den Västmanländska sjukvården och framför allt om situationen på Centrallasarettet med överbeläggningar och vikariebrist. Vad bra att personalen går ut med information om den situation som råder på lasarettet.

Samtidigt är det skrämmande att ansvariga politiker inte vet mycket om problemen och att man litar enbart på underlag som levereras av vissa chefer. Vem säger att de talar om hur verkligheten ser ut för både sin personal och främst för patienter?

Dessutom vet politikerna oftast om vilka problem som finns, men som de inte vill åtgärda av någon obegriplig anledning. Som exempel kan jag ta avsaknaden av skriftliga rehabiliteringsplaner för kroniskt neurologiskt sjuka.

Landstingets ledning vet att det är ytterst få patienter som har en sådan plan och ytterst få som får rehabilitering. Trots detta görs det ingenting! Det blir med andra ord stora problem om politiker inte har kunskap om verksamheten som även är fallet med betydelsen av intensiv sammanhållen rehabilitering av kroniskt neurologiskt sjuka och som inte existerar inom vårt landsting till skillnad mot Stockholm och Göteborg. Det andra problemet är när politiker har kunskap om brister inom vården som om till exempel överbeläggningar och vikariebrist, men inte vill åtgärda dem.

Man kan verkligen fråga sig då om politikerna är de rätta att fatta beslut om verksamheter som de har inte så mycket sakkunskap om. Det finns väldigt få landstingspolitiker eller riksdagspolitiker som är insatta i de enorma problem som finns inom svensk sjukvård. Mycket av problemen bottnar i avsaknaden av omfattande patienträttigheter som andra länder har. Det kan gälla tillgängligheten, bemötandet och helt enkelt möjligheten till undersökningar, behandlingar och rehabilitering.

En positiv upplevelse i veckan, även inom den västmanländska sjukvården, ger hopp och understryker vikten av fri konkurrens mellan vårdinrättningar. Den understryker även vikten av att flera specialiteter inom vården borde konkurrensutsättas, inte bara tandläkare, familjeläkare och gynekologer.

En ung, trevlig, kvinnlig AT-läkare utnyttjade på ett föredömligt sätt lokaliseringen av familjeläkarnas och gynekologens praktik som ligger inom samma hus och etablerade ett fantastiskt samarbete på samma dag och tid. På så vis fick vi snabbt hjälp utan väntetider och besvär.

Då slog mig tanken, vad bra det är när läkarna kan själv tänka och utnyttja varandras kompetens utan prestige!

Samtidigt tänkte jag, det här kan bara ske inom den privata läkarkåren! Först och främst var det trevlig personal och för det andra trevliga lokaler! Jag önskar att det fanns även privatpraktiserande neurologer i Västerås, precis som i Stockholm.

En privatpraktiserande läkare skulle nog ha först och främst patientens bästa i åtanke och som det är läkarens uppgift enligt de läkaretiska reglerna.

En positiv nyhet kunde vi också läsa om i VLT, nämligen att Landstinget Västmanland ska få en ny hälso- och sjukvårdsdirektör från om oktober i år, Lennart Iselius. Vad bra att han rekryterades externt!

Min förhoppning är att han, liksom den tidigare mycket kompetenta Michael Gårdebäck, kommer att ha patienters vårdbehov i centrum och se till att verksamheten ständigt utvecklas och förbättras, framför allt neurosjukvården och då främst för de kroniskt neurologiskt sjuka.

Med tanke på att Lennart Iselius kommer från Stockholms läns landsting, vore det fantastiskt om han kunde se till att övertyga såväl politiker som professionen om betydelsen av den intensiva sammanhållna rehabiliteringen för dessa patienter och införa Vårdval Rehabilitering som Stockholm har mycket föredömligt gjort den januari 2010.

I september är det val och då ska vi rösta på de politiker som verkligen vill verka för en mycket bättre vård inom Västmanland!