Jag har en god vän, vi kan säga att hon heter Anna. Anna arbetar på ett kontor på ett mellanstort företag i en vanlig svensk stad. Hon har arbetat där i fyra år ungefär. Och hon avskyr varenda dag.

Från första dagen valde platschefen ut henne till kontorets hackkyckling. Anna har ingen aning om varför det blev så, men det finns inget hon kan göra åt det. När hon kommer in i fikarummet blir det knäpptyst. Det har blivit så med tiden att hon dricker sitt kaffe vid skrivbordet i stället. Då slipper hon känslan som sprider sig i kroppen när kollegorna tystnar.

Det finns en som är värre än de andra. Han är riktigt taskig. En gång förra året blev han så arg för att hon lagt färgade papper i kopiatorn så att han skrek åt henne. ”Din jävla kossa, är du helt körd eller? Dra åt helvete!” Alla hörde.

Förra veckan visade hon mig en Facebook-grupp som hon hittat. ”Tio kronor per medlem för att Anna ska kunna fettsuga sig”– så heter den. Registrerad under Mänskliga rättigheter. Ungefär halva kontoret är medlemmar i gruppen. Hon sjukskrev sig flera dagar efter det fyndet.

Men herregud, sa jag till Anna – så här kan du ju inte ha det!

Hon borde ju rimligtvis kontakta facket. Men hon är inte med i facket. Kontorets skyddsombud då? Anna har ingen aning om vem det är.

Chefen – hon måste ju prata med chefen! Det har hon gjort. Flera gånger, men får bara svaret att hon ska strunta i dom som är dumma. Chefen säger att Anna gör ett fint jobb, och att hon ska sluta ta åt sig så mycket. Då kommer det att bli bättre. Helt säkert. Om chefen ens har pratat med kollegorna vet Anna inte. Hon törs inte fråga.

Men varför säger hon inte upp sig?

Hon kan inte det. Hon får inte. Det går inte. Anna är nämligen elva år och ska börja femman. Hon måste gå till jobbet varje dag. En elvaåring kan inte säga upp sig.

I Sverige finns tusentals som Anna. Tusentals tjejer och killar som har ont i magen så fort de tänker på att gå till skolan.

Inför skolstarten finns det alltför många barn och unga som ligger vakna och känner oro inför att packa skolväskan och gå till ”jobbet”.

Många har pratat med ”chefen” om hur det är. Många har fått svar likt Annas. Till slut blir de tysta och slutar berätta. Ibland vet vuxna inte ens vad som händer.

Kränkningarna finns överallt. Inte bara i skolan. De finns i mobilen och de finns på Internet. Hela tiden. Så fort datorn slås på finns de där.

Finns det någon enda vuxen som skulle acceptera att få en karatespark i magen på lunchrasten? Skulle du tycka det var okej att bli kallad för könsord på jobbet, eller att halva kontoret var medlem i en Facebookgrupp som talar om att du behöver hjälp med en fettsugning?

Barn och unga arbetar i en miljö som vi vuxna aldrig skulle tolerera. En elvaåring ska lära sig matte och svenska, samtidigt som hon är livrädd för vad som ska hända på lunchrasten. Ska hon få vara med eller får hon gå ensam? Kommer de andra att resa sig i matsalen och byta bord när hon sätter sig?

Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att tänka sig hur det skulle kännas om kollegorna på jobbet reste sig och gick när man kom med sin matlåda. Eller hur det skulle kännas att vara den enda som inte blev bjuden på kräftskivan.

Inför skolstarten skulle jag önska att varenda vuxen tänker så här. Och tar barns berättelser på allvar. Vuxenvärlden kan inte säga till ett barn att det nog blir bättre om han eller hon slutar gråta. För då tröttnar mobbarna. Vem tror på det?

Ta barn på allvar, ta barns arbetsmiljö på allvar. Helst innan barnen tyst och obemärkt tar emot sparkar i magen, eller ensamma plockar upp sin rygga ur en vattenpöl. Om vi inte tar dem på allvar och agerar kommer de att tystna helt. Och då är vuxenvärlden loosers. På riktigt.