Utbildningsminister Jan Björklund kan inte anklagas för att vara otydlig. Skolpolitiken har förändrats genom tydliga mål och ökad statlig styrning.

Nu har han i ett inlägg i Dagens Nyheter gjort klart att det stundar stora förändringar för universitet och högskolor. Det var, som framgår av intervjun på nyhetsplats med MDH:s rektor Karin Röding, inga överraskningar för de initierade. Däremot ledde artikeln till att frågan fick större uppmärksamhet genom repliker och nyhetsartiklar.

Björklund lyfter fram att antalet studenter kommer att minska de närmaste åren genom att ungdomskullarna blir mindre. Det föddes färre barn under krisåren i slutet av 1990-talet. Beslutet att ta ut avgifter för utländska studenter bidrar också till att det blir färre studerande.

Demografin är inte så mycket att göra åt, även om födelsetalen åter har ökat under 2000-talet, vilket tillsammans med invandringen om några år bör leda till att studenterna åter blir fler.

Men därutöver har regeringen satt ned foten när det gäller forskning och utvärdering av examenstillstånd. Kraven skärps och Jan Björklund vill att de större universiteten ska ha lejonparten av forskningsanslagen. Kraven på att forskningen ska spridas mer till mindre högskolor får tydligt kalla handen. Men eftersom forskning är en viktig grund vid bedömning av utbildningar ökar då risken att utbildningar på mindre orter underkänns.

Det kunde leda till utarmning eller till och med nedläggning av mindre högskolor, något som skulle göra det svårare att locka studenter från studieovana miljöer. De vill helst läsa på ett lärosäte när hemorten.

Jan Björklund pekar ut en lösning på detta dilemma. Mindre högskolor kan gå samman eller samverka nära med ”starka” forskningsuniversitet. Han skriver samtidigt att regeringen inte kommer att tvinga fram några beslut. Initiativen måste komma från de berörda lärosätena.

Det låter lite som den klassiska repliken i maffiafilmer om ”ett erbjudande ni inte kan säga nej till”. Inga nya forskningsmedel för mindre högskolor och utan stark forskning blir det svårt att få utbildningar godkända. När studenterna samtidigt blir färre finns räddningen att gå samman med något stort och etablerat universitet, men det formella beslutet fattar regeringen inte.

Karin Röding säger både i VLT och på sin blogg nej till sammanslagningar för Mälardalens högskola. Det är en naturlig inställning efter att planerna på ett samgående med Örebro så tydligt fick tummen ner för några år sedan. Ökad samverkan ligger närmare till hands, Här kan även den framtida regionindelningen tas i beaktande när högskolor och universitet planerar för fram-tiden. Nu är inte heller Mälardalens hög-skola mest hotad.

Att byta namnskylt på ett lärosäte genom sammanslagning löser inte heller problemet med att studenterna blir färre. Utbildningar kommer att behöva läggas ned eller minskas oavsett framtida sammanslagningar.

Det är bra att regeringen lyfter fram de närmaste årens utmaningar för högskole-utbildningen. Men det gäller att inte peka med hela handen. Risken är att universitetens och högskolornas frihet och oberoende inte tillräckligt värnas när staten så gärna styr och ställer.