imbro ansluter sig till den så kallade public choiceskolan, som menar att alla
organisationer vill växa. Det gäller även politiker, som egentligen oavsett partifärg gärna tillmötesgår krav på större offentliga utgifter och fler uppgifter för den egna organisationen. Timbro vill därför ha mycket mer statlig styrning av kommuner och landsting genom mer specialdestinerade bidrag och hårdare granskning. (Det skulle dock i sin tur leda till fler kontrollerande byråkrater).

Public choiceskolan misstror i grunden politiska val. I stället krävs olika restriktioner på politiska beslut, som krav på kvalificerad majoritet för skattehöjningar. Det
visar sig också i synen på kommunerna som välfärdsproducenter.
Det kommunala självstyret skall däremot låta väljarna avgöra politikens inriktning. Det skall då ha betydelse vilken majoritet som styr. Men då kan inte staten bestämma hur varje krona skall användas. De lokala politikerna måste få utrymme att låta egna värderingar och prioriteringar slå igenom.

Men det är lättare sagt än gjort. För det är inte bara Timbro som tycker att staten skall bestämma. Intresseorganisationer vill gärna ha statliga regler som skyddar den egna sektorn och medlemmarnas jobb när det måste sparas lokalt.
Det finns naturligtvis i många fall skäl för likformiga regler i hela Sverige. Eftersom kommuner och landsting sköter så mycket av välfärdstjänsterna kan detkrävas lagstiftning för att regeringen skall få igenom sin politik.

Men risken är stor att varje i sig till synes motiverade förändring sammantaget leder till att det blir för centralstyrt.
Nu driver Folkpartiet på för att förstatliga skolan. Socialminister Göran Hägglund (KD) ser till att också socialistiskt styrda landsting måste införa vårdval. Moderaterna vill visserligen inte länge avskaffa landstingen, men starkt öka den statliga styrningen. Exemplen kan mångfaldigas. Folkpartiet tycker till och med att staten skall ta ifrån kommunerna rätten att besluta om tomgångskörning.

De borgerliga partierna är mer skeptiska till statlig styrning av bostäderna, så här finns ett större utrymme för kommunpolitiker. Men Socialdemokraterna slog på sin kongress fast att kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen måste skärpas. Det låter som mer statlig styrning vid ett regeringsskifte.

Sverige har i praktiken mer av lokal självförvaltning än lokalt självstyre. Det bästa vore att ge utrymme för fler lokala variationer och betro de lokala politikerna med mer ansvar för prioriteringar. Men är en sådan förändring politiskt omöjlig borde det få konsekvenser för kommunvalen.

Argumenten för gemensam valdag stärks. Om riksdagsmajoriteten ändå i detalj avgör politikens inriktning är det bättre att den lokala majoriteten är densamma som
nationellt. Och så blir det nog oftare med gemensam än med skild valdag.

Ett alternativ vore att, likt Folkpartiet vill med skolan, förstatliga fler områden som kommuner och landsting i dag har ansvaret för. Då kunde kommunalvalen ske för sig och handla om mycket lokala frågor, som gator och sophämtning. Men då lär valdeltagandet bli lågt och det finns färre skäl att rösta på rikspolitiska partier. Personer och lokala grupperingar borde då väga tyngre.