I veckan kom åter nya besked från partisekreterare Per Schlingmann. Moderaternas motstånd mot kvotering och kollektiv gäller inte längre. De hävdar nu att könskvotering i bolagsstyrelser bör övervägas om det inte sker påtagliga förbättringar till 2014. Moderaterna har enligt Schlingmann gått från en individorienterad till en mer ”strukturell” syn på problemet.

Föga förvånande håller inte alla moderater med. Länsriksdagsledamoten Jessica Polfjärd är en av flera ledande Moderatkvinnor som säger nej till kvotering i ett inlägg i Svenska Dagbladet.

Moderaterna har egentligen inte bytt fot, utan står inte på någon. För kvotering skall bara övervägas 2014. Att överväga är inte att automatiskt säga ja, utan resultatet kan bli att kvotering inte anses motiverad.

Schlingmanns slingriga inställning är väl tänkt att locka väljare och att undvika kritik från de rödgröna om för få kvinnor i bolagsstyrelserna. Kritik från de rödgröna lär det dock bli ändå och väljarna kan i stället bli färre. Varken kvoteringsanhängare eller motståndare har nämligen anledning att rösta på Moderaterna.

De som tycker att staten måste gripa in för att få en jämnare könsfördelning bör rösta på de rödgröna. För de tänker inte överväga utan införa kvotering om företagen inte snabbt bättrar sig. De som vill att individ skall gå före kollektiv och att kvinnor och män inte bara jämförs med andra av samma kön (så blir det med kvotering) bör rösta på de andra borgerliga partierna.

Mycket av den moderata omorienteringen är av godo. Tidigare satte Moderaterna kartan före verkligheten, vilket ledde till krav på orealistiska skattesänkningar och en närmast reflexmässig misstro mot stat och kommun. Det ledande oppositionspartiet behöver vara pragmatiskt och inse att stödet för den svenska välfärdsstaten är starkt bland väljarna.

Samtidigt spelade Moderaterna en viktig roll som motvikt under socialistiska skördetider och vänstervindar. Det var bra att någon stod emot och stå fast vid viktiga principer om individens rätt att själv forma sitt liv och om att statens makt därför behöver begränsas. Den rollen verkar de Nya Moderaterna ha övergivit för att i stället anpassa sig och ligga nära för strömningar i tiden, såsom kvotering

Tidigare var de andra borgerliga partierna rädda för att ”stå till höger om högern”. När Moderaterna närmade sig mitten flyttade de andra partierna sig också lite åt vänster. Hela den politiska skalan flyttades därmed år vänster.

Nu verkar de andra partierna frimodigare och har i flera frågor mer tydligt borgerliga och marknadsinriktade ståndpunkter än Moderaterna. Därför är kritiken mot att Moderaterna inte ger de mindre borgerliga partierna tillräckligt utrymme underlig.

Tvärtom finns goda skäl för borgerliga väljare att rösta på något av de andra partierna. De som vill främja företagandet och förändra arbetsrätten bör rösta på Centerpartiet hellre än på moderaterna. De som vill rusta upp försvaret och snabbt införa euron bör rösta på Folkpartiet. De som vill sänka de högsta marginalskatterna bör rösta på Folkpartiet eller Centern. De som tycker att föräldrarna och inte staten bör bestämma mer bör rösta på Kristdemokraterna. De som ogillar kvotering bör inte rösta på Moderaterna. Det borde därför finnas utrymme för de tre andra partierna att hävda sig bättre mot de allt mer principlösa Moderaterna.