Arbogabon och professorn i tyska Birgitta Almgren kämpar vidare för att få tillgång till hemliga akter om svenskar som skall ha samarbetet med den östtyska säkerhetspolisen Stasi.

Hittills har hon inte haft framgång. Säpo säger nej med hänvisning till rikets säkerhet och har fått stöd i domstolar. Almgren tänker gå vidare till Regeringsrätten. Tidigare har frågan inte väckt så stor uppmärksamhet, men den här gången har Almgren fått stöd av politiker och opinionsbildare.

Det handlar om ett kartotek som kom på drift efter murens fall, men som USA:s underrättelsetjänst CIA lyckades komma över. Det överlämnades till Säpo och blev hemligstämplat.

Tyskland har valt en annan och mer öppen linje. Forskare har fått del av Stasis omfattande arkiv. Det materialet användes av Birgitta Almgren i hennes bok om relationerna mellan Sverige och Östtyskland, eller DDR som landet absolut ville kallas. Almgren undrar i ett inlägg i Dagens Nyheter om Säpo i själva verket vill skydda kända svenskar från att avslöjas som Stasiinformatörer.

Sverige var som ett neutralt land högt prioriterat i Östtysklands försök att påverka ”kapitalistiska” länder. Det fanns också gamla kontakter på många plan mellan det huvudsakligen protestantiska Östtyskland och Sverige. I dag kan det vara svårt för mindre skolor att få ihop tyska grupper, men tidigare hade det tyska språket en långt starkare ställning.

Därför fanns flera kanaler där Östtyskland kunde försöka påverka svenskar. Tysklärare ville få material och åka på språkkonferenser. Den svenska kyrkan ville upprätthålla gamla kontakter. Det kanske mest förvånande är hur starkt de svenska reformatorerna av skolan påverkades av Östtyskland. Socialdemokraterna Stellan Arvidsson och Britta Stenholm försvarade ivrigt Östtyskland i alla sammanhang, samtidigt som de kunde sätta sin prägel på den framväxande nya svenska skolan.

Almgren visar hur säkerhetspolisen Stasi försökte kontrollera och påverka alla östtyska kontakter med utlänningar. Det kan förvisso finnas en risk med att låta forskare få del av det hemliga materialet. Stasis anställda kan ha velat framställa sig själva i bättre dager och i rapporter överdrivit svenskars inställning och insatser för Östtyskland. En del anklagelser i arkiven kan därför mycket väl vara falska eller kraftigt överdrivna. Det skulle säkert bli en stor affär i medierna om det fanns några kända svenskar bland de utpekade.

Den här risken finns dock i alltid när det gäller sådana hemliga uppgifter. Tyskland och andra länder har tyckt att öppenhet om vad som har hänt är att föredra. Det kan också ge de utpekade möjlighet att försvara sig, Annars kommer de alla att vara döda när uppgifterna en gång ändå blir offentliga.

Därför borde också svenska myndigheter våga vara mer öppna om hur de östtyska kommunisterna försökte infiltrera Sverige. Det fanns, särskilt när de socialistiska vindarna blåste som starkast, på sina håll förståelse för Östtyskland och misstänksamhet mot det ”kapitalistiska” Västtyskland. Några, som Stellan Arvidsson, försvarade öppet det östtyska systemet. Andra kan i det fördolda ha hjälpt diktaturens säkerhetspolis.

Som helhet visar Almgrens bok dock att de flesta inte var särskilt mottagliga för propagandan. För det mesta mötte östtyskarna mothugg och fick kritiska frågor om förtryck av oliktänkande, Berlinmur ochreserestriktioner.