“ Det är rimligt och konsekvent att hålla på principen att parlament inte bör uttala sig om vad som är sant och falskt i historiska händelser

Det finns starka skäl att använda termen folkmord för förföljelsen av kristna minoriteter i det ottomanska riket 1915-16. Riksdagen bäddar dock för framtida problem när den börjar göra uttolkningar av historiska händelser.
Det blev en dramatisk dag i riksdagen. Regeringen förlorade en viktig votering med en röst. Riksdagen har nu uttalat att armenier, syrianer, assyrier och kaldéer utsattes för folkmord i det ottomanska riket 1915-1916. Efterföljarstaten Turkiet reagerade kraftfullt och kallade hem sin ambassadör.
Turkiet reagerade på samma sätt när ett utskott i USA:s representanthus nyligen gjorde ett liknande uttalande.Turkiet medger att många människor dödades under händelerna, men den som kallar det folkmord i Turkiet kan åtalas. I Frankrike, som redan har antagit en liknande resolution, är det däremot straffbart att hävda att det inte handlade om folkmord.
Den svenska regeringen har liksom Barack Obamas administration i USA motsatt sig uttalanden i de lagstiftande församlingarna, bland annat av oro för reaktionerna i Turkiet. Regeringen förlorade för att några borgerliga ledamöter röstade för ett uttalande. Ironiskt nog skulle uttalandet antagligen ha fallit om alla ledamöter hade efter eget huvud. Socialdemokraternas partiledning motsatte sig ett krav på riksdagsuttalande, men förlorade på partikongressen.
Motståndarna har använt bade pragmatiska och principiella skäl. Pragmatiskt har det handlat om att att riksdagsuttalande tvärt emot sitt syfte kunde leda till att den nationalistiska opinionen i Turkiet stärks och att en mer öppen debatt i det landet därmed försvåras. Den nuvarande turkiska regeringens forsök att genomföra demokratiska reformer och förbättra förbindelserna med grannländernna kunde skadas.
Principiellt handlar det om att riksdagen och andra parlament inte bör göra uttalanden om vad som är sant och falskt i historien. Det bör överlämnas till forskningen .
Det pragmatiska argumentet är svagt. Det kan alltid användas för att inte göra något. Stundtals kan det krävas klarspråk mot regimer som inte respekterar de mänskliga rättigheterna. I just denna speciella situation finns dock ovanligt starka skäl för agera på ett sätt som hjälper i stället för stjälper Turkiets ännu mycket vacklande steg mot demokrati och erkännande av minoriteter. Men det är i sig inte tillräckligt för att avstå från ett uttalande.
Det principiella argumentet är desto starkare. Det är rimligt och konsekvent att hålla på principen att parlament inte bör uttala sig om historiska händelser. För den som har sagt A får sedan svårt att inte säga B eller C och så vidare i en aldrig sinande ström. Det finns mängder av historiska händelser som olika grupper eller länder betraktar som övergrepp förföljelse eller folkmord. Krigen i det forna Jugoslavien är ett avskräckande exempel på hur upplevda oförätter har format det kollektiva medvetandet. Riksdagsledamöter som i dag gläder sig åt att tillmötesgå några gruppers angelägna krav kan få det desto svårare i framtiden om de då säger nej till andra, som också tycker sig ha varit utsatta för historiska övergrepp.