I går kom Finanspolitiska rådets årliga rapport. Rådet är en statlig myndighet, som skapades av den nuvarande regeringen. Varje år lämnar en grupp framstående forskare och före detta politiker synpunkter på hur regeringen har skött och borde sköta finanspolitiken. Den leds av professor Lars Calmfors.

Finansminister Anders Borg fick i går kommentera rapporten innan han for i väg till ett möte med EU:s finansministrar. Det var en passande inramning, då rapporten som så mycket annat i dessa dagar präglas av skuldkris och oron kring euron. Anders Borg menar att åtstramningarna måste börja nu och gå längre.

Det skulle enligt Borg inte räcka med att EU-länderna når tre procents underskott i statsfinanserna 2013, utan konsolideringen behöver gå snabbare. Marknaden med stort M anses ha samma uppfattning, så mycket talar för att svångremmen i flera länder behöver dras åt tidigare och hårdare.

Finanspolitiska rådet pekar dock på att de riktigt stora underskotten och skuldsättningen, särskilt i absoluta tal, inte finns i mindre euroländer som Grekland eller Portugal, utan i Japan, USA och Storbritannien. De har visserligen fördelar som att USA är världens reservvaluta, Storbritannien har långa löptider och Japan lånar mycket av den egna befolkningen.

Frågan är dock om det räcker, Börjar låntagarna förlora förtroendet kan det gå utför i en farlig fart. De här länderna behöver därför också ta krafttag för att få underskott och skulder under kontroll.

Om alla börjar spara samtidigt finns dock risken att tillväxten stannar av och arbetslösheten åter börjar öka. Det skulle även drabba länder som Sverige, med starkare statsfinanser. Därför vill Finanspolitiska rådet inte ha några vallöften alls om permanenta utgiftsökningar. Däremot kan det finnas utrymme för ytterligare tillfälliga satsningar. I så fall tycker Rådet att mer pengar till kommuner och landsting ligger nära till hands.

I det stora hela får regeringen mest beröm. Rådet tycker att krispolitiken har varit väl avvägd, om än kanske lite för snål i början. Jobbskatteavdraget och reformeringen av sjukförsäkringen får beröm, liksom att misstagen från 1990-talet med väldiga arbetsmarknadspolitiska åtgärder och många förtidspensioneringar har undvikits. Det har bidragit till att arbetslösheten ökat mindre än befarat och nu ser ut att vara på väg att åter börja minska.

På några punkter tycker dock Finanspolitiska rådet att pendeln har svängt för långt åt andra hållet. Nu har det varit i stället varit för mycket jobbcoachning och för lite arbetsmarknadspolitiska åtgärder när de lediga jobben har varit få. Genomförandet av den förändrade sjukförsäkringen får kritik få att ha gått för fort och lett till att människor har kommit i kläm.

Nu skulle det snarast vara för svårt för äldre att få förtidspension. Rådet tycker att ROT-avdragen inte bör permanentas, men tycker å andra sidan att det finns starka skäl för ett permanent RUT-avdrag.

Rapporten har välavvägda synpunkter, som bör beaktas av politiker och väljare. Det är dock tveksamt om en statlig myndighet skall ha som huvuduppgift att tycka till om finanspolitiken. I princip skall ju den här regeringen vara emot ”åsiktsverk”