2 m/s
Annemo i Kolbäck
Blogginlägg
-
Förmodligen är det bara jag i hela Sverige som heter Annemo Friberg. Det finns i alla fall bara 95 kvinnor som heter Annemo i förnamn, och att någon skulle heta Friberg förutom jag i efternamn håller jag för mindre troligt. Istället känner jag mig unik.
Ofta får jag frågan om jag har norskt påbrå. Nix, det har jag inte. Tvärtom är jag stadigt förankrad i den västmanlänska myllan. Flera generationer bakåt i tiden. I alla fall så långt jag kom när jag ägnade lite tid åt att forska på pappas sida. En syssla jag ska återuppta när jag blir pensionär. Vilket just nu känns väldigt avlägset.
Av oss 95 som heter Annemo är vi 61 som har det som tilltalsnamn. Mitt barnbarn Jennifer heter också Annemo, fast som andra namn. Delat med sin mormors namn, Carina. En ära när kommande släktled för ett namn vidare, tycker jag.
Min mamma gick bort redan då jag var 25 år, men jag minns att hon berättade att namnet Annemo hade hon hört i någon radiosändning i sin ungdom. Lagt det på minnet och så kom jag. Dessvärre har jag ingen aning om vilket program det var.
Enligt Statistiska centralbyrån finns det nio personer som heter Annemo i efternamn. Fyra av dessa bor i Västerås, och som ung var det en spännande tanke: Tänk om de hade någon tjusig kille i passande ålder...
Men nej, det blev en Friberg istället.
Samma Statistiska centralbyrå berättar för mig att ingen man i vårt land heter Annemo i förnamn.
Lite kul är att ordförande i Svenska Bilsportförbundets Racingutskott, Cleas G Elofssons hustru heter Annemo! Så även om vi bara är 95 kvinnor med det vackra namnet Annemo så har jag i alla fall träffat ett par stycken. En träffar jag dagligen...
Trevlig helg på er!
-
Det här med att skriva en bok är inte helt lätt, utifall någon av er nu trodde det. Snart går Thomas Rådströms karriär från vild norrlänning till fabriksförare hos Ford tillsammans med Colin McRae i tryck. Den andra bok jag skrivit utifrån att någon berättat sin historia för mig.
I går var han på besök på nya jobbet i Västerås. Han kom runt nio efter att ha flugit från Umeå till Arlanda och vidare med bil. En morgontidig man. Minst sagt. För de allra flesta gånger vi talats vid har det varit med start runt 06.15. Nästan varje morgon den sista månaden.
Tomt ska det bli. Även om jag kommer att ringa honom ändå lite då och då, bara för att prata rally eller väder eller något annat. För lite av goda vänner har vi hunnit bli. Jag har ju liksom fått inblick i hans liv. Samma sak var det med Tina Thörner.
Men det svåra, riktigt svåra är att inse att ett halvårs produktivt skrivande - inklusive resultatinsamlande och inhämtande av bilder - inte riktigt är en ocean av tid. Utan några veckor som snabbt passerar. Alltså tar det tid innan arbetet tar fart och när det äntligen går för fullt passeras deadline utan minsta tanke på stopp. Full fart bara för att hinna få med det, jaga den bilden, ändra den meningen. Och jag som alltid satt en ära i att hålla deadline! Puh!
Nu är i alla fall allt hos layoutaren, den person som snyggt fogar samman text och bild till en inlaga. Pärmen - omslaget - gör Åsa Johansson på Påhittig Form i Västerås. Dit ska jag idag.
Ovan en bild på alla unga grabbar på jobbet. De tyckte det var jättekul att få träffa en sådan framgångsrik förare som Thomas Rådström. Kul att de alla tycker så!
Från vänster Jocke Lindh, Cathrin Overmark, Bert-Erik Rudberg, Charlie Boberg, Andreas Wedin, Jimmy Dahlquist och Thomas Rådström.
-
Frosten bet i kinderna och tursamt nog hade jag regnstället i bilen. Inte för att det regnade, men racingbanor kan sannerligen vara kalla. Hu! Det var så klart plusgrader när nya serien TTA - Elitserien i Racing startade i Karlskoga igår. Men det kändes inte så.
Kylan och blåsten gjorde att många stannade hemma. Därför blev vi något förvånade gubben och jag, då vi sprang på Janne Wellbäck med dotter Emma i depån. Janne är inbiten hockeyälskare och ren Leksandsfan, men nu var han på Gälleråsen för att kolla in utbrytarserien. Alltid kul med kolbäckare i farten!
Thomas Svensson från Hallsta sprang vi också på. Inte för att jag minns hur, men på något sätt är han involverad i Team Tidö. Det var innan heatet, för efteråt hade Thomas, David von Schinkel och inte minst Linus Ohlsson stor anledning att jubla. Linus sopade banan med alla gamla namnkunniga förare. Härligt! Bra jobbat!
Så här glad såg Linus ut innan start, efter att jag kramat om honom ordentligt. Grabben hade snabbaste tid i kvalet och stod alltså i pole position när starten gick. Och ingen annan rådde på honom.
Närmare Linus svarta Saab än så här kom inte superrutinerade Fredrik Ekblom. Kul med en ny vinnare! För annars var det mesta precis som vanligt, tyckte jag. Andra bilar, visst, men samma speaker. Längre race rakt av - men det blir riktigt tråkigt om det är trista race. Och det var det i några supportklasser.
Nu känner jag väldigt många och det är nog det största nöjet, just att träffa folk.
Johan Maceus är en glad TV-man. Igår jobbade han för Viasat.
Snyggaste och trevligaste TV-snickaren är Matte Karlsson. Han var förstås på Gelleråsen och tävlade i Porsche-klassen. Fyra blev han, vilket är klart godkänt.
Här en annan kille som de flesta känner igen - Prins Carl Philip. Han var nyligen på Strömsholms Slott men i lördags var han i Karlskoga och Gelleråsen. Han körde en BMW i det avslutande racet där två förare delar på en och samma bil. Först körde prinsen, och sedan hans teamchef Jan "Flash" Nilsson. Men då hade jag åkt hem.
Idag satte det igång och brummade utanför på gatan. Min kära jobbarkompis (före detta numera men ändå) Annika Vinberg kom fräsande med sin Harley Davidson. Vilken tjej!
Hon hade sin sambo Torgny Nyholm i släptåg, men han kör sin egen cykel. En HD det också, även om jag tycker det liknar en TV-soffa...
Tack och lov för att det var sol idag! Vi kunde fika på altanen, prata, kramas och bara njuta. Innan Annika och Torgny for hemåt hann de berätta att fem olika motorcykelklubbar gemensamt åkt till Lindesberg där drygt 50 pers och knappt 50 motorcyklar övernattade. Det var i lördags, regnigt och kallt. Idag var det betydligt behagligare mc-väder. Må det fortsätta så även om jag inte har någon cykel och det är många år sedan jag körde själv. Men sol vill jag ha. Gärna mycket för nu stundar en kort vecka och förhoppningsvis en del "uteliv".
Må väl alla ni därute!
-
Nu har jag verkligen kommit igång! Med livet på hemmaplan, tågpendlandet till Västerås och nya jobbet. Ett nytt liv.
Allting är förstås inte nytt. Förra helgen var jag som vanligt ut till mina föräldrars grav vid Romfartuna kyrka. Den årliga buketten vitsippor för att hedra min mor som älskade den vita vårblommande. Och nog är både blomman och tiden just nu den allra fagraste!
Ett besök har jag gjort hos min gamle vän Bengt Victor. Kanske det inte är så många hallstabor som minns honom, men merparten av sitt liv levde han på Emanusvägen 5. En helt underbar människa som jag bara träffar då och då numera sedan han flyttat till Söderköping.
Ungdomarna hade vi med oss till Söderköping. Det var så lyckat att när vi kom till Linköping och erbjöd oss för att stå för lunch någonstans i grannskapet så ville Jenny gärna till Söderköping. Här har jag fått Jack och Jenny på bild vid Göta kanal och Jenny hugger in på glassen. För utan ett litet stopp på Smultronstället så har man i princip inte varit i Söderköping. Så det så. Även om de infödda föredrar ett annat mindre glasställe vid Rådhustorget.
Vi valde att trängas med alla andra innan vi fikade med Bengt.
Pendlar gör jag också. Dagligen mellan Kolbäck och Västerås. Går faktiskt riktigt bra, punktligt dessutom och det finns inte en chans att hinna mellan Kolbäck och mitt nya jobb på Årets Bilsport på tio minuter. Vilket pendeln fixar. Och det finns alltid folk att prata med.
Ett par mornar har jag haft sällskap med Jens Levén som jobbar med att kontrollera SJ:s vagnar och just de här dagarna skulle det ske i Stockholm.
Alldeles nyss samtalade jag med Caroline Andersson, en annan kolbäcksbo som hoppar på tåget varje morgon. Normalt brukar hon cykla till stationen, men när nu regnet överraskade oss så åkte hon med maken Janne.
- Regnet är bra för potatisen, konstaterar Caroline glatt och det har hon ju rätt i. Dessutom har hon hunnit få ner potatisen i sitt land. Själv har jag petat ner ett par i några stora krukor för att se vad det kan bli.
De dagar jag åkt med 06.14-tåget har jag fått sällskap med Tobbe Mattsson. Han har alltid siktet inställt på Stockholm och håller tummarna för att den lilla pendeln är i tid till Västerås. För då hinner han med den stora gråa tuben som går vidare till huvudstaden. Det är bara några minuter emellan nämligen, så det gäller sekunder!
En kort tur har det blivit till Hallsta också, och Kropps Snickeriservice. Vad heter nu Kropp i förnamn.... nej, det finns inte på plats i minnet. Vänlig är han och verkligen duktig. Han har hjälpt mig med några brädbitar till vinterhuset, och nu försöker jag hamna först i hans kö för att få hjälp med att renovera vår balkongdörr.
I övrigt rullar livet på. Jag har skrivit färdigt inllagan till boken om Thomas Rådström (puh!) och väntar nu på korrektur från layoutaren. Spännande är det!
-
Tänk att jag nu använt tåget som färdmedel i tre dagar! Första dagen var det två minuter försenat. Inte mycket - kanske - men när resan mellan Kolbäck och Västerås bara ska ta tio minuter är en försening på 20 procent i överkant tycker jag.
Igår gick allt - perfekt!
Alldeles nyss gled tåget in på perrongen här i Västerås på utsatt tid, men dörrarna förblev stängda! De som hade för avsikt att snabbt ta sig vidare med Stockholmståget fick se det tuffa iväg österut. Tur att Carina Hägerman, som också var med på tåget, skulle ta nästa tåg till huvudstaden i vilket fall som helst. Hon tänkte i lugn och ro ta en kopp kaffe innan hon förbereder de koncernfackliga förhandlingar hon ska delta i senare idag.
Spännande är det att åka tåg. Och oerhört smidigt, om det fungerar och det är det som skrämmer. Vis av erfarenheter långt bak i tiden är jag skeptisk - men jag ska ge det hela en chans. Det är ju snart sommar och solen skiner. Då borde det vara en baggis för SJ & co att få det hela att rulla bekymmersfritt.
Dessutom tar det mig tre minuter att gå hemifrån till stationen och mitt nya jobb på Årets Bilsport ligger bara två minuter från Västerås central. Helt fantastiskt istället för de knappa tolv mil jag hade förut till jobbet.
Innehåll
Annat innehåll
Prenumeration
Sök i bloggen
Om bloggen
Tankar och idéer, samt spännande människor och händelser i och runt Kolbäck kan du hitta i min blogg.
Samtidigt är jag själv en rörlig person, så bilsport, dans, skidåkning och en massa annat kan också passera i ord och bild.
Grunden är dock alltid ”mitt” Kolbäck, så välkommen att följa med!
Senaste inläggen
Arkiv
Ledarbloggen
Lattebloggen
- 30/04
- Praktfullt Rom
- 26/04
- Drakar och fontäner
