5 m/s
Spektrum
Blogginlägg
-
Jag har de senaste veckorna arbetat med att läsa uppsatser skrivna av mina nior. Det är uppsatser från det nationella provet i svenska. Flera av dem fastnade för uppgiften som hette ”När tiden stannar” och som gick ut på att berätta om när tiden stannade för dem och vad det innebar.
" Tiden då gick skitsakta och det kändes som att den hade stannat helt, man var orolig varje dag för man visste inte om man fick stanna i Sverige eller inte. Man såg kompisar gå ut och leka, spela fotboll och massa annat men själv stannade man hemma och tänkte; Varför får inte jag leva som dem? Varför får inte jag vara trygg som dem? "
Citatet är direkt taget ur en av uppsatserna. Just den här berättelsen är skriven av en femtonårig fotbollskille. Han är kurd och har varit i Sverige i sju år. Jag antar att ni kan gissa er till vad resten av uppsatsen handlade om. Texten berättar om svåra beslut och vägval i livet. Den här femtonåringen har varit med om mer än vi kan ana. Alla vi som vuxit upp i trygghet behöver läsa hans och många andras berättelser. Vi behöver lyssna och ta till oss det våra medmänniskor har att berätta.
Hans ord gick rakt in i mitt hjärta och fastän det inte var skola just då tog jag kontakt med honom och berättade hur jag kände när jag läste hans text. Ingenting av det jag just då höll på med kändes viktigt längre. Varför ens rätta de där nationella proven när vi borde ta hand om varandra och njuta av livet medan vi kan? // Angela
-
Bryggan är inte särskilt lång men man ser den ändå uppifrån bergssluttningen. Den startar precis nedanför kullen där blåbären växer frodigt. Vassen vajar i vinden och när jag i långsamt tempo kommer smygandes nedför backen hör jag ödlorna rasslande smita in bland gräs och blommor. När jag tar första klivet ut på bryggan svajar den till en aning och jag kan känna det uppvärmta träet under mina sommarsmutsiga fotsulor. Doften av sjön fyller mig inifrån och efter några djupa andetag har jag fyllt mina lungor och min kropp med livskraft. Jag kikar ner i det, till en början, grunda vattnet i hopp om att få se grodyngel eller något annat spännande. På höger sida, precis vid bryggans början, finns en sten vars översta mossbetäckta topp sticker upp ur vattnet. Den är omsluten av vass och där, precis innan sjön tar vid, växer en hängbjörk. De långa grenarna doppas nästan i vattnet. Sammantaget ger det en magi utan dess like och det känns på något sätt som att det här måste vara den vackraste platsen på jorden. Det lugna kluckandet av småbåtarna som ligger förtöjda har en rogivande inverkan på mig. Längst ut på bryggan sätter jag mig på en bänk. Solen hettar i mitt ansikte och när jag sluter ögonen finns ingenting annat än solens värme, ljudet när båtarna slår mot sjön och en härlig bris som får mitt hår att fladdra en aning.
Där, längst ut på bryggan, finns mitt inre rum. Jag har lärt mig att gå dit när jag behöver samla kraft, mod och styrka. Ju mer jag övar på att komma dit, desto oftare vill jag vila där. Jag är vaken men jag vilar samtidigt. Ett vilande som fyller mig med kraft inifrån.
-
Bakom varje elev finns en förfluten tid, ett arv och ett liv jag som lärare sällan kommer i kontakt med. Vi möts i skolans värld där förutsättningarna åtminstone är någorlunda likvärdiga och där vi förväntar oss förutbestämda saker av varandra.
För mig som lärare är det oerhört viktigt att jag är försiktig i mina slutsater. Jag möter vissa av mina elever varje dag, men ändå är min kunskap om dem begränsad. Jag ser beteendet men inte alltid bakomliggande motiv och drivkraft. Jag försöker påminna mig själv om det varje dag. Det är så mycket vi inte vet om varandra. När jag blir irriterad, arg, upprörd på ett beteende en elev uppvisar måste jag hela tiden ha dessa tankar i bakhuvudet.
Inför skolloven får jag ofta ha många personliga samtal med elever. Flera av dem kommer för att få lite extra uppmärksamhet och många vill komma för att prata av sig. Av någon anledning är dessa samtal fler precis före loven. Jag tror att det beror på att dessa individer under lovet inte har de där förväntningarna på sig, det förutbestämda, de tydliga regler, som gäller i skolan. På hemmaplan är det andra regler som gäller och det är inte alltid positiva erfarenheter dessa ungdomar kommer tillbaka med. Dessa personliga samtal påverkar mig väldigt mycket. Jag inser att jag har det fantastiskt bra, att min dotter har det fantastiskt bra och att hela min familj och mina vänner har det fantastiskt bra.
Vi borde alla tänka på det oftare. När vi i vår vardag stöter på människor som agerar på ett, vad vi anser vara ett icke acceptabelt sätt, borde vi, innan vi dömer den människan, tänka på att vi inte vet varför personen agerar på ett visst sätt.
Din kunskap om en människa är begränsad. Du ser beteendet men inte bakomliggande drivkrafter och motivering till beteendet. Var försiktig i dina slutsatser om en annan individ.
-
Jag är en bra lärare. I skolan igår fick vi belysa goda pedagogiska exempel från vår undervisning. Det var inspirerande på många sätt och fick mig att tänka på vad jag själv åstadkommer som lärare. Den rollen behärskar jag. Jag är trygg med det jag gör och känner att jag har mycket att ge. Kompetensen finns där och jag driver mig själv framåt på ett positivt sätt . Det kan jag stå för. Självklart vill jag alltid utvecklas och ser mig inte på något sätt fullärd. Jag vill alltid komma vidare i tänket kring pedagogik och elevsyn.
Jag tänker en hel del på vad som förväntas av mig själv och de olika roller jag har. Jag menar då rollen som mamma, rollen som fru, rollen som lärare, rollen som dotter, rollen som vän osv. Är det så att den ena rollen är mer komplex än den andra? Är det så att jag är mer trygg i någon av rollerna? Mer kompetent? Mer eller mindre bra på att leva upp till vad som förväntas av de olika rollerna?
Min vän Tina skickade meddelande till mig idag. Hon skrev; " Har du läst skriverierna om Malmabergsskolan? Det har ni kanske pratat om i skolan också. Ville bara skriva att jag beundrar ditt tålamod med eleverna." Eftersom jag mest skriver om mitt yrke här och på grund av det som just nu händer med Malmabergsskolan skulle jag idag vilja lägga fokus på lärarrollen. När en skola av olika anledningar hamnar i blåsväder blir det alltid en massa samhälleliga diskussioner. Det skulle därför vara intressant att höra era åsikter om vad ni förväntar er av en lärare. Vilka måsten finns? Vad bör en lärare kunna? Vilka uppgifter utöver själva utlärandet av det aktuella ämnet förväntar ni er att läraren genomför? Utvecklingssamtal? Föräldrakontakter? Veckobrev? Konfliktlösning? Dekorera klassrum? Julkalender?Vänskap? Respekt? Uppfostran? Kamratrelationer? Demokratiska värderingar?
Vilka förväntningar tror ni att lärarna har på eleverna? Föräldrarnas ansvar?
Jag anser att väldigt mycket ingår i min roll, och jag har klara riktlinjer för vad jag förväntar mig av mina elever och deras föräldrar, men nu vill jag ha era kommentarer kring det. Kom igen, hjälp mig nu!
-
Jag känner mig som att jag är i en helt ny värld. Jag har de senaste veckorna gett mig själv möjligheten att lägga tid och energi på mig själv och min egen personliga utveckling. För första gången på många år är utvecklingen inte jobbrelaterad. Det är en fenomenal känsla att uppleva att ens liv helt plötsligt är på play igen efter en lång tids stagnation.
Jag har under de här veckorna börjat träna regelbundet, vilat aktivt (och tamejtusan vad svårt det är), planerat för att vara i nuet samt vågat öppna upp för nya inputs. Den största skillnaden mot mitt tidigare liv är att jag trots eget motstånd inte gett efter utan gett omgivningen möjligheter att faktiskt tränga in i mitt innersta. Att vara öppen och mottaglig för dessa förändringar har varit mitt största hinder. Jag vill väldigt gärna falla tillbaka på mina förutfattade meningar om saker och ting.
Jag känner mig i det närmaste frälst på något sätt, som att en ny värld har öppnat sig. Bara att jag under en lektion i hållbar utveckling verkligen kände med och förstod jorden vi lever på så pass mycket att jag blev tårögd säger en hel del. Jag ser på saker ur ett helt nytt perspektiv. Jag känner mig mentalt starkare än på väldigt länge och trots att jag nu är öppnare och mer mottaglig än någonsin lyckas jag oftast tränga ute sådant jag inte kan påverka och sådant som annars hade fått mitt hjärta att blöda. Det kan låta negativt men för mig har det endast varit en positiv upplevelse. Jag har fått ett slags skyddande skal runtomkring mig samtidigt som jag tar in helt nya typer av vibrationer som påverkar mig positivt.
Jag visualiserar mig starkare, jag dansar och släpper loss och tänker då inte på något annat än trummornas rytm och mina egna andetag. På något konstigt sätt känner jag mig mer förbunden och knuten till jorden, världen, naturen, min familj, mina vänner, mig själv och min själ, mer nu än någonsin förut. Hela den här uppenbarelsen får mig att vilja glida genom livet med ett leende på läpparna, att vilja ge kärlek och att njuta av de stunder livet erbjuder.
Hur ni haft samma känsla som jag? Vad får er att känna samma eufori som jag?
Jag vill passa på att tacka ”Balansgänget” och ett särskilt stort tack till Maria Ekman som driver Fly Studio och Mari Larsson på tränaute.se. Tack för att ni öppnat upp en ny väg för mig. Gå gärna in och inspireras av dessa sidor.
www.flystudio.se/
www.smartbalans.blogspot.com/
Lyssna och njut till denna sång av Duane Stephenson, lyssna på texten och ge dig själv en ny chans imorgon;
www.youtube.com/watch
One love // Angela
Innehåll
Annat innehåll
Prenumeration
Sök i bloggen
Om bloggen
Angela Massaro Rörbrink.
Jag är en tjej som på olika sätt arbetat med och för ungdomar under många år. Just nu jobbar jag som lärare på en 6-9 skola i Västerås.
Saker som händer i skolans värld, orättvisor och barn/ungdomar är ämnen som står mig varmt om hjärtat. Inspiration att skriva får jag när jag är upprörd, uppfylld, uttråkad.
Känslor som glädje, kärlek, respektfullhet och beundran får mig att gå igång och många bloggar kommer antagligen att handla om just det.
Senaste inläggen
Arkiv
Ledarbloggen
Lattebloggen
- 30/04
- Praktfullt Rom
- 26/04
- Drakar och fontäner
