5 m/s
Sportbloggen
Blogginlägg
-
Det går att ha många åsikter kring Chelseas väg mot Champions Leauge-titeln. En tråkig defensiv fotboll. Filmningar. Har något lag någonsin haft en sådan tur? Tänker inte bara på gårdagens final, räknar även in semifinalen mot Barcelona. Spontant vill jag tycka att London-laget inte förtjänat titeln.
Å andra sidan, ser jag tillbaks så känns det som en slags fördröjd rättvisa. Sitter det någon idrottslig gud däruppe och fördelar tur och otur på sikt? Ibland får jag den känslan. Tror nämligen inget annat lag haft sådan "stolpe ut" i turneringen tidigare år. Minns finalen 2008, motståndare var landsmännen i Manchester United. En tät tillställning där Dididier Drogba visades ut. Slutligen krävdes straffar, liksom igår, för att kora vinnaren. Oturen grinade de blåklädda i ansiktet och United vann. Så nära man var. Hur hade utgången blivit med Drogba på planen?
Året efter föll man på målsnöret igen. I en semifinaldrabbning mot Barcelona var Chelsea bäst över två matcher (0-0 i första mötet). Laget ledde med 1-0 in på stopptid av returen. Då kliver Iniesta fram och skickar katalanerna till final. Orättvist, ologiskt och bittert. Aldrig har ett lag varit så nära utan att nå ända fram.
Märkligt. Då var man bäst och förtjänade att vinna. Idag är laget inte alls bäst och förtjänar knappast titeln. Emellertid har Chelsea den där turen som saknats tidigare och står som en osannolik segrare. Bayern hade mer än 30 avslut på mål och 20 hörnor. Chelsea några få och EN (!) hörna. På den lyckas man kvittera och tvinga fram en förlängning. Straffar fäller avgörande, denna gång till Chelseas fördel.
Den gyllene generation spelare med Cech, Terry och Drogba i spetsen vann aldrig CL under sina glansdagar. Istället fick de titeln till skänks igår, som ett slags plåster på såren för tidigare otur. Anmärkningsvärt. Vill nästan tro på den där guden jag nämnt ovan. För tur/otur, felaktiga domslut och andra detaljer har en vansklig förmåga att jämna ut sig i längden. Men i ärlighetens namn, det beror inte på någon gud. Fotbollen är bara så här stingslig, oberäknelig och alldeles fantastisk!
Till sist Att spela final på sin hemmaplan måste vara en gyllene möjlighet som bara uppstår en gång. På samma gång måste det vara fruktansvärt, som i Bayerns fall, när chansen går om intet. Den lär aldrig uppstå igen. Kommer spelarna över detta?
-
Dramatik och spänning har uppfyllt ett behov hos mänskligheten i alla tider. Såväl idag som igår. Teaterpjäser kan trollbinda en hel salong, vissa böcker är omöjliga att lägga ifrån sig och filmer kan ses om och om igen. För spänningen kanske eller något annat som griper tag i en. Upphovsmännen hyllas och vinner Oscars-statyetter eller tilldelas Nobellpris tack vare sina mästerverk. Den här världen har gett oss många geniförklarade författare, dramatiker och regissörer. Många av dem har fått oss att gråta, glädjas och bita på naglarna.
Deras storhet till trots så finns en konstform de inte rubbar. Syftar på fotbollen och i synnerhet den som utspelas i Champions League. Ibland briljant, ofta spännnande men framförallt fullkomligt oviss i alla lägen! Shakespeare, Strindberg och Bergman får ursäkta. När Europas giganter gör upp berör det som inget annat. Sedan mitten av september har vi våndats men nu är det dags att knyta ihop säcken. Finalen spelas ikväll med Bayern München och Chelsea som huvudaktörer. Märkligt nog på Bayerns egen hemmaplan, Allianz Arena. Att just dessa lag möts kanske inte kan betraktas som någon total sensation, men duons vägar dit har varit desto mer outgrundliga.
Ursprungligen var det trettiotvå lag som gjorde upp om bucklan. Nu återstår blott två och vägen har varit spännande, brokig och osannolik. Jag har trott mig veta så mycket som jag egentligen inte vetat. Vi står lika fåraktiga allihopp inför detta vanvettiga bollspel, både experter och vanliga åskådare. Vem trodde exempelvis att Napoli skulle bräda Manchester City i gruppspelet, vilka trodde något lag skulle kunna rubba Barcelona över två matcher? Få, om ens någon, antar jag. Likaså var det ytterst förbryllande att se Milan krossa Arsenal hemma med 4-0, alla hyllade italienarna. I returen blev det annat ljud i skällan, Milan förödmjukades och var på vippen att åka ur. Galet var ordet!
Fotbollen är ofta grym i sin framfart. En match på nittio minuter kan göra oss tio år äldre, skapa gråa hår och framkalla illamående. Men utan allt oväntat och osannolkt skulle sporten inte vara så unik som företeelse. Det är just därför den berör så många människor och anses som världens största. Ta Barcelonas semifinal mot Chelsea som exempel. Shakespeare skulle förmodligen avslutat sin kreativa bana vid en titt på tillställningens manus. Matchen skapade tårar hos vissa, hysterisk glädje hos andra men fick ALLA att känna en gastkramande nervositet. Vi tror så mycket inför men vet så lite efteråt.
Inför dagens final så säger min magkänsla att Bayern kommer stå som segrare. Tyskarna har en bättre trupp, hemmaplan, samtidigt som Chelsea tvingas avvara Terry och Ramires. Det skulle alltså förvåna mig mycket ifall Chelsea lyfter bucklan. Å andra sidan, jag var ännu säkrare på Barcelona i semifinalen, då vann engelsmännen. Omöjligt att förutse något i den galna och fantastiska fotbollen. Undrar vad Shakespeare hade gjort, dumpat sitt bläck i The Thames? Inte omöjligt. Hans alster nådde nämligen aldrig samma nerv som den bästa av fotbollsmatcher.
-
Fotbolls-VM 1970 avgjordes i Mexiko och vanns av Brasilien. I finalen slogs Italien tillbaka med 4-1. Extra minnesvärt från den matchen är brassarnas 3-1. Legendaren Pelé friställer, via huvudet, Jairzinho som enkelt nätar. När spelarna omfamnar varandra efteråt sägs Pelé ha utbrustit: "Varsågod min vän, det enkla är det sköna."
För en utomstående kan jämförelsen te sig långsökt, hockey och brasiliansk fotboll har mindre gemensamt än Bert Karlsson och Dalai Lama. Men efter Tre Kronors kvartsfinaltorsk mot Tjeckien så kunde jag inte undgå den store brassens ord. Att spela enkelt har nämligen inte funnits på lagets radar. Man har krånglat till allt och försökt sig på för svåra uppspel i egen zon. Det har orsakat ett undermåligt försvarsspel.
Sverige har spelat två matcher som gällt något, igår mot Tjeckien och Rysslands-drabbningen för en vecka sedan. Dessa matchers utgång träffar oss som en pungspark. Ryssarna vann med 7-3 och mot tjeckerna blev det 3-4. Vi kan kalla det otur igår, med tanke på de sena avgörandet, men vid en närmare tillbakablick på målen så är många rena bjudningar. Får jag bedöma saken så är åtminstone 5, 6 mål (även ryssmötet inräknat) av sådan karaktär.
I ett lag bestående av sexton NHL-spelare är det naturligtivs uselt! Om det är ett fiasko eller ej får andra avgöra. I mina ögon är detta ett förpestat ord i idrottsammanhang. Jag ska däremot försöka mig på en analys till varför det blivit så här. Truppen innehöll många unga backar med en stor talang. Killar som redan i tonåren slagit sig in i NHL och pumpats fulla av självförtroende. Kan man dominera i Nordamerika, med världens allra bästa, då borde ett VM vara en baggis. En sådan känsla fick jag av spelarnas uppträdande.
Därutöver har Pär Mårts stärkt dem i sin övertygelse, först med småkronorna och sedan i A-landslaget. Han ägnar mycket av sitt ledarskap åt att ge varje individ ökad tro på sig själv. Det är naturligtvis beundransvärt och en orsak till att svensk hockey är på sådan frammarsch. Samtidigt tror jag det gett årets upplaga av Tre Kronor ett visst övermod. Det räcker inte med sarg ut, läckert ska det vara.
Den här nonchalansen tycks också spridit sig till resten av gänget. Många spelade för att briljera, få med hjärtat. Erik Karlsson, Jonas Brodin och Victor Hedman kommer tillhöra världens bästa backar i 15 år framåt, ingen tvekan om saken. Men i år blev det lite för mycket av det goda. Killar med mycket talang som ville göra det lite för vackert och lite för svårt. Tänk så här, det enkla är det sköna. Åtminstone ibland!
Till sist: Kvartsfinal i VM och sista matchen att se Sverige på hemmaplan. Något annat än fullsatt vore otänkbart. Men tyvärr, några tusen platser gapade tomma. Då väjer inte ens jag för det satans ordet, FIASKO!!!!!!!!!!!!
-
Viktor Mårtensson verkade först inte tillhöra framtidsplanerna för VIK Hockeys del. Detta till många supportrars förtret. Nu har dock Niklas Johansson lämnat dörren halvt på glänt, en fortsättning tycks inte helt orealistisk. Dessutom samlar fansen in pengar som eventuellt kan användas i en räddningsaktion och få honom kvar. Rätt eller fel?
Får jag ge min syn på saken så tycker jag supportrarna låter hjärtat tala och inte hjärnan. Har förstått att det är en underbar kille som är populär hos alla och som ger allt på banan. Men rent spelmässigt, sett till teknik och skridskoåkning. Ska inte kraven på en spelare i ett potentiellt topplag på allsvensk nivå vara högre?
I mina ögon har det fungerat korta stunder i slutet av perioderna när motståndarna varit tröttkörda. Men jag vill se en powerforward som kan bidra under större delar av matcherna. Det behövs köttare som tacklas, gör skitjobbet och ligger tätt på stjärnorna man möter. Men sådana spelare måste hänga med lite bättre än Mårtensson. -
---
Christian Olsson kastar in handduken. Karriären är över. Det kom föga oväntat. Skador har spolierat den på senare år. Trots att beskedet var ofrånkomligt känns det vemodigt. Olsson var enormt duktig under 00-talets första halva. Vad hade han uträttat utan alla skavanker? Nått Edwards världsrekord eller satsat på höjdhopp? Som ung hoppade han nämligen 2.28 och var en stor talang även i denna gren. Frågor har vi men några svar får vi inte. Jag tar med mig OS-guldet i Aten som främsta minne och önskar Christian lycka till i livet.
---
Apropå skador. Superlöftet John Guidetti missar EM. En inflammerad nerv sätter stopp för den unge måltjuven. Beskedet la en trist sordin på presskonferensen där Erik Hamrén tillkännagav truppen. En yngling fullmatad med självförtroende hade varit ypperlig som joker under mästerskapet. Dock ska inte Guidettis frånvaro innebära något jätteavbräck. En eventuell svensk framgång står inte och faller med honom men det blir betydligt tråkigare och jag lider med killen. Vilken besvikelse han måste känna.
Den som tar platsen i hans ställe blir Markus Rosenberg. Ett val som får många att gå i taket. Orättvist om ni frågar mig. Skåningen får knappast mitt fotbollshjärta att spritta men är bättre än sitt rykte. Rosenberg har bra statistik i bundesliga den här säsongen. Skjutit tio mål och spelat fram till fyra. En knapp månad återstår innan festen är igång. Mumma!
---
Tidigt imorgon landar Nicklas Bäckström på Arlanda och förstärker Tre Kronor i VM. Trevliga nyheter. Om han spelar i den avslutande gruppmatchen mot Lettland återstår att se men vi blir riktigt slagkraftiga till slutspelet med Bäckis. Offensivt känns Sverige guldmässiga men backsidan är lite tunn med alla skador och målvaktssidan är ett bekymmer. Ska laget lyckas måste Fasth stå på huvudet och det har han inte gjort hittills. Den som lever får se.
Innehåll
Annat innehåll
Prenumeration
Sök i bloggen
Om bloggen
Henric Nilsson
Jag är född och uppvuxen i Västerås och väldigt sportintresserad. Jag vill krydda debatten kring den lokala idrotten med reflektioner från åskådarperspektiv.
Senaste inläggen
Arkiv
Ledarbloggen
Lattebloggen
- 30/04
- Praktfullt Rom
- 26/04
- Drakar och fontäner
