Ingen paus och blixtsnabbt mellan numren; högeffektiva scenbyten och rappa nummer lyfter årets sommarrevy på Vallby. Träsmaken från friluftsteaterns ändslitna bänkrader får aldrig fäste.
Regissören Billy Nilsson, författarna och ensemblen har hittat det perfekta läget med starka sketcher och kupletter i en strid ström.

I en tid då egenkära satiriker med hög svansföring trampar varandra på fötterna i ivern att med Tage Danielssonsk tyngd (tror de) och tidlös humanism (tror de) parat med stilistisk skärpa (tror de) och aktualiteternas fräschör (tror de) visa på problem i samhället som får publiken att nicka godmodigt snarare än att skratta vilt är Vallbyrevyn som en västanfläkt. Satiriker är pretentiösa och mest förälskade i sin egen världsbild utifrån en mycket liten guldfiskskål.

Skrivartrion Staffan Bjerstedt, Stina Tyskling och Ann-Christine Kihl har blandat en sommardrink med flabb, gapskratt, fniss och mullrande applåder. Alla fem aktörer äger scenen så fort de sätter en fot på den. Allra mest briljerar Sören Ivemyr som med nollställd plastik och ett suveränt spel fyller roller som extremisthembygdsman, kanslist på Tankspriddas förening, sunkig Power Meet-raggare med olja upp till armbågarna och svikt i knäna och som den försagde byråkraten i rutig gubbkeps som vill komma ut ur garderoben. Han är en komiker som inte anstränger sig för att vara rolig, han bara är. Med sitt kroppsspråk. Med plastiken. Med sin frasering. De där stora, runda vad vet jag egentligen?-ögonen. Detsamma gäller Jan-Erik Hagström som läser bilpoesi medan han klämmer en skiftnyckel så knogarna vitnar, Lars-Gunnar Holmströms sirliga schlagerbög Lasse Pussycat, Andreas Skölds gapande fågelskådare och Helen Starborgs rivjärnsröst i skalpellkupletten Gör om mig.

Det är mycket som ska klaffa och föreställningen innehåller knappt några longörer över huvud taget. Billy Nilsson har litat på skådespelarnas potential, texternas styrka och en minimal rekvisita. Han intuition stämmer: friluftsteatern på Vallby är ett perfekt format för den här revyn. Allt samspelar elegant. Pluspoäng: i stället för en uppstekt klichébalett i nätstrumpor och ruggande fjäderboor har revyn satsat på en trumfinal så sextondelarna faller som kastgodis mellan bänkraderna.

Klockorna på scenen saknar visare men vem bryr sig om tiden? Det är välinvesterade minuter, så ta er tiden i sommar, för den tar slut fortare än ni anar.

Dan Linder