Föremålen är tänkta som en sorts förlängning av målningarna, en utvidgning i rummet. Man känner igen plastringen, det böjda plaströret och den djupa svärtans mjukhet i oljefatets vatten, frigjorda från målardukens bindningar.
Ändå är föremålen mer som en parentes.
Med tanke på den gråskala som dominerade i tidigare sviter är Henrik Haukelands nya målningar riktiga färgupplevelser. Hans färgskala rör sig dock fortfarande inom snäva gränser. Om blåtonerna började göra sig påminda för en tid sedan så har de nu fått sällskap av ockra, grönt, umbra och till och med rosa nyanser.
Färgen hålls under kontroll av trevande svarta linjer här och där, man skulle kunna tro att de bildar skissens stödteckning. Men snarare handlar det om ett slags koreografi, om antydda rörelsescheman. För i ett nästa andetag frigör sig färgen för att utföra en sprudlande bubblande dans. Det större formatet är näst intill en förutsättning för detta.
Att koppla samman mindre målningar som fullföljer varandra och sträcker sig ut i rummet är en annan bra lösning.
Färgen är Henrik Haukelands främsta uttrycksmedel. Han är målare ända ut i fingerspetsarna men med ett strävt, avskalat känsloregister och nyktra resonerande stämningar. Hans måleri är främmande för sociala eller politiska implikationer. Hans färg varken representerar eller presenterar något bestämt. Den propagerar inte, den lockar inte och är inte ute efter att väcka begär. Den är sig själv nog.
Hans formvärld utmärks av samma frigjordhet från omvärlden. Den organiska gestbetonade abstraktionen bryr sig mer om struktur och textur är om likheter med sådant vi känner igen.
Ändå finns det här utrymme för fördjupning och engagemang, och även för tillgivenhet. Titlarna antyder det gåtfulla och det föränderliga i såväl musik som i måleri - något som för Henrik Haukeland strängt hör samman.
Färgstråken glider fram mot den mörka grunden och förvandlar målningen när det är som bäst till en visuell klanglåda.
Kristina Mezei