Detta är friluftsteater: en myra som klättrar på skon. Spindelväv som binder bänkryggen till en av träpelarna. Solen går ner över fårhagen men är stark genom tallens grönblanka barr.

Och här sitter vi som lyckliga barn med världens största marängsviss framför oss.

Årets Vallbyrevy är den bästa de gjort. Regissören Billy Nilsson tajmar skickligt programmets övergångar, sketcher och låtar flätar i varandra som två händer.

Ålder var det, ja. Hög som låg. Och tid, tid som rusar, tid som kryper fram som en lat tusenfoting.

Ung och gammal...eller gammal som ung. Som i sketchen om kollegorna som byter ålder. Vi stoppar gärna in några extra år i väntan på ålderdomen. För att leva. Eller vänta på att livet ska börja.

Jag har tidigare bemött Jan-Erik Hagströms minspel och oavbrutna övergestikulationer med magisterlinjal. Blir glad av att se honom ikväll. Han vinner på att inte göra Linus på linjen-krumelurer av varenda stavelse, gestaltningen är säker och ypperligt avvägd. I sin röda hoodtröja är han kusligt lik stackars Kenny i South Park.

Lars G Holmström påminner allt mer om komikerkollegan Gösta Ekman i utseende och plastik. Helén Starborg påminner om Helén Starborg. Med samma tonträff och pålitligt burleska scenutstrålning.

Texterna är tillskurna med samurajsvärd, revyn har en briljant författarensemble. Och gärna skriver de om gubbar. Gubbar som skrockar över sin nya datamaskin, som kommer med barn och rollator eller är ordförande i SIV, Sura gubbar I Västmanland, Sören Ivemyrs glansroll. Hans register är imponerande: blängande sur gubbe (från Sura dessutom!) till den hopplöse mannen som kör datorns ekonomiprogram för att köpa ett ­paket kaffe i Stina Tysklings text med samma namn. Dessutom har han revyvärldens just nu mest egensinniga frisyr.

Ja må vi leva är Kajsa Ekströms första revy på Vallby. Hennes kroppsspråk är effektivt, från den strama unga kvinnan (med hoppblåst bortrökta hippieföräldrar) till radio­reporter och Palle Petterssons tonårsdotter som skäms.

Kommunikation, via elektronik eller från mun till öra, är ämne med hatkärlek. Vad som egentligen ska förenkla våra relationer blir en barriär. Om nu täckningen vill fungera, såklart.
Vallbyrevyn har annars full täckning. Sketchen Botanisk midsommarnatt trevar, men har en lysande poäng. Och kanske är den till och med lite förbjudet rolig eftersom Staffan Bjerstedts fenomenala pirajaattack på den högtravande "fina" teatern där alla intonerar genom bihålorna för tankarna till de uppsättningar Hagström och Holmström gjort på Teater Västmanland under åren.

Förbjudna fniss är det inte gott om här, tack och lov. Fast att försöka parodiera Ernst Kirchsteiger är vådligt; mannen är ju en parodi på sig själv.

Annars har Billy Nilsson och ensemblen en succé som torde bli långlivad. Så önskar man ibland med legender. För även om Povel Ramel lämnat pianot och livet, lyser han ständigt över oss allihop. Och bättre än så här kan ingen av oss ha det.

Dan Linder