På VLT:s redaktion sitter de anställda bredvid varandra i ett öppet kontorslandskap. Där sitter inte Ann-Christine Kihl. Hon har sitt skrivbord en trappa ner, i ett eget rum, bredvid arkivet.
- Jag är störningskänslig och måste ha lugn och ro när jag arbetar, säger Ann-Christine Kihl som poängterar att hon är en social person och att hon är avundsjuk på de reportrar som klarar av den höga ljudvolymen.
Hon har jobbat på tidningen sedan 1981 och genom åren har det blivit många kolumner och kåserier. Nu finns några av hennes alster samlade i boken Mamma har 7 liv - och 45 andra texter av Ann-Christine Kihl.
Först vill hon inte bli intervjuad, hon vill inte göra sig märkvärdig.
- Det är ingen nyckelroman precis.
Hon tycker också att det är problematiskt när VLT-medarbetare blir intervjuade i tidningen.
Det kan ge ett snävt intryck. Men hon går med på en intervju och emellanåt bannar hon sig själv för att hon förminskar sina texter.
- Vi 50-talister har en vakuumförpackad självkänsla.
Krönikorna i boken spänner från 1987 till 2007. Den första texten handlar om en gravid Ann-Christine som går på dans. I slutet av boken är hon på Ikea med barnet som var i magen och köper möbler till hans första egna lägenhet. I förordet beskriver Ann-Christine Kihl åren som en "två decennier lång forspaddling".
- Det har varit en underbar tid även om det har varit jäktigt. Boken är ett avslut. Vad som kommer att hända, när alla barn har flyttat hemifrån, vet jag inte. Det är nog många föräldrar som känner igen sig i den situationen.

De flesta av hennes kolumner är dråpliga.
Det handlar bland annat om det fantastiska i att åka vattenrutschkana, misslyckade campingsemestrar och hur lätt det är att ta fel på en ost och en grönsak.
- Ibland är ambitionen inte högre än att bjuda på ett gott skratt.
Ann-Christine Kihl har haft en trogen läsekrets genom åren. Hon minns särskilt en äldre kvinna som kontaktade henne och berättade att hon inte hade skrattat sedan hennes man dog. När hon läste en av Ann-Christine Kihls krönikor kom skrattet.
- Då känner man att man har gjort något.
Några av texterna, ganska många förresten, är mer seriösa. En krönika handlar om hennes mammas död och den sjukdom som tog livet av henne. "Jag masserar försiktigt. Sjukdomen rasar som en stäppbrand under mina händer."
- Får man skriva om sådant? Jag vet inte.
Ibland tycker hon att hon har öppnat sig för mycket men samtidigt fanns ett behov av att skriva om det mest privata.
- Men det finns saker jag aldrig kommer att skriva om.
Ett ämne som återkommer i hennes texter är hur det känns att vara 50-talist. "Det var vi som kom i skymundan från början, bortschasade från allt offentligt ljus av de förträffliga 40-talistkullarna." och 70-talisterna. De fick förstås mycket uppmärksamhet eftersom de var 40-talisternas barn. Jag är inte helt allvarlig men många gånger känns det faktiskt som att vi 50-talister är bortglömda.

Om det finns något tema i Ann-Christine Kihls samlade krönikor så är det kanske tidens gång. Att allting är förgängligt, att livet går undan och att döden står på lur bakom hörnet. Samtidigt finns en uppmaning att njuta av livet och att ta till vara på de goda stunderna.
- Tänk att jag som älskar livet tänker så mycket på döden. Men det har alltid varit så.
Jag kommer ihåg när jag var sex år och fick en röd väska. Då tänkte jag att jag inte ville bli äldre än sex år gammal. Jag har alltid varit medveten och funderat mycket på tidens gång, det är märkligt.
Vad hade den röda väskan med saken att göra?
- Ingenting. Det är bara sådant man minns.
Ann-Christine Kihl växte upp i Hällefors och när hon var nio år flyttade familjen till Gävle.
Några journalistdrömmar fanns inte från början även om hon "alltid har gillat ord". Det var svensklärare som var målet men en tvserie, Lära för livet, om hur illa ställt det var med skolan fick henne på andra tankar.

Efter universitetsstudierna började hon vikariera på Bärgslagsbladet i Köping. Det blev också en kort period på Gefle Dagblad innan hon flyttade till Västerås. Sedan dess har Ann-Christine Kihl jobbat på VLT.
- Jag älskar intervjusituationen. Att sitta vid ett köksbord och höra människor berätta. Det känns som att jag får en skatt att förvalta. När jag sedan sätter mig vid datorn, och har storyn i blocket, känner jag mig väldigt ödmjuk inför uppgiften.
Den största delen av yrkeslivet har hon arbetat med reportage och personporträtt.
Under några år satt hon i ledningen för företaget och arbetade med administration.
- Det var kul att prova på men jag saknade skrivandet något fruktansvärt.

Hennes krönikor har kommit oregelbundet. Ofta har de publicerats i anslutning till ett längre reportage eller i samband med ett särskilt tema. Det har blivit ett par hundra stycken genom åren och hon har förstått att krönikorna inte bara handlar om henne. Om man skriver om sig själv handlar det också om andra.
- Det är många som hör av sig och berättar att de känner igen sig själva, säger hon.

Staffan Andersson