Det var på någon ö utanför Thailand jag satt med en ung svensk fotograf och diskuterade litteratur. Burroughs, Kerouac, Bukowski - den sortens herrar.
- Sture Dahlström då? sa han plötsligt från sin hammock.
- Vem ...? - Åh, du bara måste! Den galopperande svensken är en bra bok att börja med.
Tack vare internet låg den där och väntade på mig när jag kom hem. Efter några sidor började jag svettas. Jag kände hur pupillerna började utvidgas, hur jag sakta men säkert fick liv i muskler jag inte visste existerade.
Sture Dahlström föddes 1922, i värld där fabriksarbete var lag. Skolan hoppade han av redan vid 12 års ålder. I panik grabbade han tag i gitarren samt kontrabasen och dök ned i jazzens flytande gömmor, som, slutligen, skulle bli hans biljett ut ur "helvetes ugnar" då han blev proffsmusiker 1944.
Det är just i denna improvisationsfyllda värld som hans första berättelser utspelar sig. Debuten Änglar blåser hårt kom 1961 - där Kerouacs genombrottsroman På drift är en klar influens. Det är en fartfylld tripp genom Sverige, Köpenhamn, Paris, Spanien, Marocko, jazz, litteratur och färgstarka personligheter.

I mitten av 1960-talet genomgick Stures skrivande en transformation. Ifrån de tidiga beatnik-inspirerade böckerna till mer säregna, hallucinatoriska, humoristiska, erotiska och drömska äventyrsromaner som är styrda av sin egna inre vansinniga logik (eller brist på den).
"Jag satt kvar på min stol, fortsatte skriva och kände hur jag sakta började växa ut genom dörrar och fönster tills jag tyckte mig täcka hela landet med muskler och krasande senor och knotor och styvt ringlande hår. Ljudlös och lycklig skrev jag mig ur buren, millimeter för blödande millimeter."
Gökmannen skrevs på engelska och gavs ut i New York 1970 av den ständigt risktagande Maurice Girodias (som tidigare publicerat bland annat William Burroughs och Henry Miller) på Olympia Press hela 5 år innan den svenska publiceringen, följt av att Sam Peckinpah köpte filmrättigheterna - som dessvärre insjuknade och projektet blev därmed aldrig av.
I den får vi följa Xerxes Sonson Pickelhaupt vars mål är att fylla hela världen med sin avkomma. Följdriktigt driver han en klink för att hjälpa kvinnor som har svårt att bli gravida. Naturligtvis är hans metod den naturenliga, vilket möjliggör förening av nytta och nöje ?

I Den galopperande svensken har Bergman-Vasa huvudrollen; en kringresande kompositör som påstår sig vara en ättling till Gustav Vasa och komponerar nationalsånger åt nygrundade stater.
Den store blondinos revolutionära hjälte består av dansören och avantgardfilmaren Frans Eric von Fitzenstrahl som reser runt jorden och låtsas vara en medlem i Svenska Akademin på jakt efter nobelpriskandidater i litteratur för att kunna suga åt sig diverse mutor i form av både festmåltider och kvinnokött.
De kan allihop ses som samma person i olika skepnader. Besatta bluffmakare, vildögda kvinnokarlar och missförstådda konstnärer som rider på den stora fantasitorpeden. Verkligheten flyter ut, rinner som varm honung över sidorna, den interna och externa verkligheten glider samman, det känns som man pendlar in och ut ur drömmen - ungefär som i Buñuels filmer. Ibland måste man fråga sig själv om något över huvud taget händer "på riktigt," eller om alltsammans är enda stor hallucination.

Det har givetvis spekulerats om han använder droger under skapandet. "En författare som skrivit böcker som Cyklonkvintetten har inget behov av droger. Ingen knarkare på jorden har någonsin varit så hög som jag var skrev dom där böckerna", menar han.
Allt spinner på en otrolig och unik lekfullhet där det står klart att författaren vet lika lite som läsaren vad som skall hända härnäst.
"Jag låter personerna i mina böcker träda fram när de vill, inte när jag vill. Inget tvång råder. Sådant skulle märkas i texten." Sture Dahlström gav sällan interjuver och höll sig utom räckhåll för mediaögat. Men i hans sista bok Målarnas Republik, en samling av anteckningar, noveller och texter som utkom 2000, finner vi Buktalaren - en grundlig och djupgående intervju som Sture Dahlström gör med sig själv, där han klarar upp det mesta som är värt att veta.

Han har kritiserats för att vara både pornografisk och pubertal. Av samma människor som missförstod och pekade ut Henry Miller (som han för övrigt korresponderade en del med) på samma vis, antar jag.
Mest kritik har han fått för sina mer samhällskritiska böcker Tango för enbenta, Huggormens tid och Piruett för kannibaler. Hans egen reaktion på detta lyder: "Här hemma måste all samhällskritik följa vedertagna och av etablissemanget godkända normer för att tas på allvar. Helst bör den också skrivas på ett språk som påminner om det tjänstemannalingo som används på Socialhögskolan.
Men även lovorden har haglat. Expressen utnämnde honom till "vår roligaste samhällskritiker." DN sjöng att han "sprider ogräs och vanvett omkring sig vart han än kommer åt. Ogräs som när det växer visar sig vara praktfulla litterära blommor."

Han var gift med konstnären Anna-Stina Ehrenfeldt vars surrealistiska alster ofta kan ses på framsidan av hans böcker. De tillbringade 30 år av sina liv utomlands, framför allt i USA och Spanien som han kallar sitt "andra fosterland." Han ständiga flykt ut ur landet, som även fortsatte efter han bosatt sig här "för gott," och anledningen till detta symboliseras i Stilla dagar på floden, där berättaren täcks av en stor svensk isskorpa och måste återbördas till Sydamerika för att tinas upp.
På frågan varför han skriver, svarar han: "Jag har inget val. Det går inte att leva ett normalt liv med en oskriven roman som till exempel Den Store Blondino dånande i kroppen. Den måste ur systemet och får man inte ut den hamnar man på dårhuset."

Det är nu två år sedan han dog, och hans böcker läses mer än någonsin. Nytryckning efter nytryckning dyker upp. Framförallt är det unga människor som dras till hans anarkistiska sätt, det rasande tempot, det otämjda poetiska språket och den genomsyrande svarta humorn. Med hans egna ord: "Skrattet är Guds andedräkt i människans näsa." Alla människor har en gnista av galenskap i sig. Sture råkar bara ha lokaliserat sin mer än de flesta andra, han sitter bekvämt i sin vagn och låter de proppmätta hästarna springa åt det håll de bäst vill.
Totalt fick han ihop 18 böcker. Jag blir alldeles varm i bröstet när jag tänker på hur många jag har kvar att frossa på.