1 m/s
90 minuter kändes som en kvart
Roligare revy var det länge sedan det bjöds på i Västerås. Precis så kändes det när 90 minuter Tåfjuttrevy var slut.
Relaterat
Artikelbilder
<b>Tävla om ett serviceboende.</b> De tre pensionärena kämpade sig igenom frågetävlingen vem vill bli pensionär, men resultatet blev förödande...
Vädermässigt var torsdagskvällen ingen munter afton. Regnet föll dock inte förrän föreställningen var slut.
Att bänka sig under taket i friluftsteatern med naturens kalla luft flödande från tre håll, kräver mer än yllekofta och vårjacka för att 90 minuter inte ska kännas oändliga.
Men det skulle snabbt visa sig att den humoristiska underhållningen som flödade från scenen, var tillräcklig för att kvällen skulle bli en munter och av alla skratt även en uppvärmande afton.
Revyn började lite trevande, men efter ett par, tre nummer steg humorfaktorn åtskilliga grader, det blev fint flyt och bänkraderna skakade av skrattande publik.
Det var vid femte numret, Riktiga män, som revyn tog ett ordentligt kliv och det hela började gå som på räls. Riktiga män var titeln, där Jan-Erik Hagström och Lars G Holmström var helt otroligt fulsöta som ballerinor i rosa tyllkjolar. "Skönt att leva ut sina kvinnliga sidor, nu kan man vara man en vecka till."
Sedan kom Sören Ivemyr och Andreas Sköld in som två rejäla tanter med handväskorna hårt tryckta mot brösten. De var från LKFF, Lesbiska, Kristdemokrater För Fred, uppgav de. Nu var det torgmöte.
- Vi arbetar för freden på ett kontruktivt sätt. Vi bakar kakor och vinsten går oavkortat, eller avkortat till fred, berättade damerna.
De fanns visserligen ett tilllägg till LKFF, nämligen Finus, med betydelsen Fast Inte Nu Utan Senare.
Skratten i salongen ökade med revynumren. Att något av numren kändes aningen för långt, Hemmamatchen till exempel, gav bara en liten och nödvändig avslappning för skrattmusklerna.
Allra roligast av publikens respons att döma, var utan tvekan Helén Starborg när hon sjöng Det gör ont, och kråmade sig med en krycka, såsom Lena Ph gjorde med mikrofonstativet, ungefär. "Västmanlands landsting fattar ingenting, det gör ont."
Poesiaftonen i Roffes bilverkstad var också något alldeles extra. De två mekanikerna som träffas för att högtidligt och med stor inlevelse läsa sina dikter för varandra. "Kopplingen slinter, söker efter en växel att fånga."
Ett av finalnumren, Vem vill bli pensionär, med tre åldringar som tävlar om ett förstapris, ett boende på Karlslunds servicehus, var hisnande roligt.
90 minuter revy kändes som en kvart, ett gott betyg när sommarkvällen nästan slår rekord i få plusgrader.
BIRGITTA CAVALLINI
Att bänka sig under taket i friluftsteatern med naturens kalla luft flödande från tre håll, kräver mer än yllekofta och vårjacka för att 90 minuter inte ska kännas oändliga.
Men det skulle snabbt visa sig att den humoristiska underhållningen som flödade från scenen, var tillräcklig för att kvällen skulle bli en munter och av alla skratt även en uppvärmande afton.
Revyn började lite trevande, men efter ett par, tre nummer steg humorfaktorn åtskilliga grader, det blev fint flyt och bänkraderna skakade av skrattande publik.
Det var vid femte numret, Riktiga män, som revyn tog ett ordentligt kliv och det hela började gå som på räls. Riktiga män var titeln, där Jan-Erik Hagström och Lars G Holmström var helt otroligt fulsöta som ballerinor i rosa tyllkjolar. "Skönt att leva ut sina kvinnliga sidor, nu kan man vara man en vecka till."
Sedan kom Sören Ivemyr och Andreas Sköld in som två rejäla tanter med handväskorna hårt tryckta mot brösten. De var från LKFF, Lesbiska, Kristdemokrater För Fred, uppgav de. Nu var det torgmöte.
- Vi arbetar för freden på ett kontruktivt sätt. Vi bakar kakor och vinsten går oavkortat, eller avkortat till fred, berättade damerna.
De fanns visserligen ett tilllägg till LKFF, nämligen Finus, med betydelsen Fast Inte Nu Utan Senare.
Skratten i salongen ökade med revynumren. Att något av numren kändes aningen för långt, Hemmamatchen till exempel, gav bara en liten och nödvändig avslappning för skrattmusklerna.
Allra roligast av publikens respons att döma, var utan tvekan Helén Starborg när hon sjöng Det gör ont, och kråmade sig med en krycka, såsom Lena Ph gjorde med mikrofonstativet, ungefär. "Västmanlands landsting fattar ingenting, det gör ont."
Poesiaftonen i Roffes bilverkstad var också något alldeles extra. De två mekanikerna som träffas för att högtidligt och med stor inlevelse läsa sina dikter för varandra. "Kopplingen slinter, söker efter en växel att fånga."
Ett av finalnumren, Vem vill bli pensionär, med tre åldringar som tävlar om ett förstapris, ett boende på Karlslunds servicehus, var hisnande roligt.
90 minuter revy kändes som en kvart, ett gott betyg när sommarkvällen nästan slår rekord i få plusgrader.
BIRGITTA CAVALLINI
