Finanskrisen gav många tacksamma ingångar, inte minst i fyndiga alternativa midsommarvisor men också i öppningsnumrets humoristiska diskrepans mellan bankfloskler och dövstumtolkens mer sanningsenliga gestaltning.

Även EU:s djurtransporter, omsorgsöversitteri mot pensionärer och moderna familjerelationer som affärsprojekt fanns med bland de många nutida idéuppslagen.

Övergångarna var smidiga, men några sketcher kändes antingen för segdragna eller alldeles för korta för att humorbygget skulle hålla. Revyns startsträcka mot nerv och puls var aningen lång.
Men föreställningen räddas ju som tidigare inte minst av sin smarta blandning aktörer: Jan-Erik Hagströms trygga professionalitet i kroppsspråk och tajming, Helén Starborgs säkra sång och känslogestaltning, Andreas Skölds coolt tillbakalutade figur, Kajsa Ekströms välbehövligt nerviga ettrighet och Sören Ivemyrs gubbar (länsetta på lodisar, värstingar, A-lagare och aningslösa äkta män).

Bland revyns bärande byggelement fanns förstås favoriten i repris, Jan-Erik Hagströms bilpoesi – nu i pantomimens form och kroppsdräkt. Liksom Staffan Bjerstedts svalt trendpunkterande texter (där EU-kossans slaktväg förvaltades musikaliskt och koreografiskt intelligent av Helén Starborg), den patetiska pensionärsinspektionen och Andreas Skölds sorgliga kärlekssång till sin förlorade blindtarm.

Då är ändå en bejublad höjdare onämnd – samme Skölds bluesigt övergivne pensionatshund i af Ugglas-parafrasen Skälla skälla, med klipsk Stina Elg-text.