– Det är så otroligt häftigt, säger scenografen och kostymskaparen Lisbet Wahlström.
Scenen är som ett stort svart hål.
Ett hål som ska fyllas med en världspremiär, som enligt regissören Eva Gröndahl ska få oss i publiken att lämna salongen ”med en förhöjd livskänsla”, Och publikintresset är stort, tusentals biljetter har redan sålts. 

Dramaturg är Västeråstösen Emma Broström, som under året är aktuell med sju urpremiärer runt om i landet.
– Fast visst är det extra spännande med den här pjäsen, som utspelar sig i min uppväxtstad, säger Emma. Och tillägger att hon dessutom känner Åsa Linderborg, författare och bokens alter ego, samt hennes morföräldrar Vera och Julius.
Regissören poängterar att den färdiga pjäsen, blir något helt annat än romanen, även om den naturligtvis bygger på ursprungs-berättelsen. Sång och musik utgör viktiga
delar i föreställningen. Carsten Palmær som svarar för musikval och översättning av vissa sångtexter är imponerad av den 14 personer stora ensemblens musikalitet. Vi får också höra när de framför en rysk sång från 1941 och trakterar instrument som klarinett, dragspel, ukulele och balalajka. I slutändan hoppas Carsten Palmær på inte mindre än fyra dragspel och en trumpet. Och det är inte enbart de skådespelande musikerna Bo Hülphers och Anders Larsson som kommer att traktera instrumenten utan även musicerande skådespelare. 

Samtidigt poängterar Palmær att mycket kan hända än och att han inte vet hur den slutgiltiga uppsättningen kommer att gestalta sig. Inte heller om den sångtext som han själv har skrivit kommer att finnas kvar.
Betydelsefulla i föreställningen är även filmprojektionerna av Christoffer Glans.
Teglet går igen, både det som formade industristadens byggnader och det som brukades till egnahemsvillor och hyreshus. När Kjell Lennartssons Julius riktar sin filmkamera mot medspelarna och publiken ska det (åtminstone enligt nuvarande intentioner) synas på scenens stora, svarta panoramavägg.
Lisbet Wahlström poängterar att det blir en uppsättning med komplicerad teknik (som måste fungera), men samtidigt inte ska uppfattas av åskådarna. Pjäsen kräver att skådespelarna ges utrymme samtidigt som ljus och mörker utnyttjas till max. Ljussättningen är ohyggligt viktig. 

Mirja Burlin gör Åsa-Natasja. Spelet utspelas i parallellhandlingar och flyttar sig tidsmässigt och rumsligt. Dåtid bryts mot nutid. Den svarta stjärnhimlen som den älskade, men alls inte oproblematiske fadern (gestaltad av Tomas Tjerneld) pekar ut för sin dotter, växlar mot deras säng med skådelakan och interiörer från industrimiljöerna och dagis.
Sannamari Patjas gör Tanja, Åsas mamma, som bryter upp från den unga familjen. Dottern blir kvar hos sin pappa, men överges inte av sin mamma. Det är inte bara trasdockan som lämnas kvar.
Vi får följa Västerås från 1967 (då Åsa ligger i sin mammas mage) till 2002 (då pappan dör). En industristad där den cyklande Aseaströmmen och arbetarna på Metallverken och Asea i mångt och mycket dominerade staden och där glosor på italienska, engelska, ryska och grekiska inte var ovanliga inslag i västmanländskan. 

Scenograf Wahlström som själv bosatte sig i Västerås 1977, minns egna cykelturer med barnen till dagis. Cyklade till dagis med dottern före arbetet på Metallverken (Metall-värken) från lägenheten på Rönnebergagatan gjorde även Åsas pappa, den alkoholiserade härdarmästaren Leif Andersson.
I anslutning till uppsättningen planeras en utställning med tidstypiska fotografier från Västerås. Samtidigt som Unga Teater Västmanland jobbar med Snöhumla, en nyskriven pjäs av Paula McManus, som handlar om
elvaåriga Humla och hennes alkoholiserade mamma. En uppsättning som vänder sig till länets mellanstadieelever, men också kommer att spelas som offentliga föreställningar. 

Förhoppningsvis blir det också en novelltävling för gymnasieelever på temat ” Min pappa och jag”.