Ironins härförare bjuder framför allt på självironi när de ställer sig på Dramatens stora scen.
Det har varit mycket dimridåer inför premiären. Det hela visar sig handla om en humorgrupp som efter alla tidigare framgångar har akuta problem med kreativiteten.
Självupptaget? Definitivt. Kul? Nästan hela tiden.
De fem medlemmarna befinner sig i något som liknar en föreläsningssal. Ingen tycks ha något liv utanför gruppen och denna plats.
Malin Ek spelar chefen som beställer ett koncept för ett nöjesfält.
Som en parodi på Killinggängets oförutsägbarhet sätter gruppen en ära i att i varje detalj göra motsatsen till det förväntade.
Komiken är oemotståndlig när de gravallvarligt spånar fram den ena usla idén efter den andra. Nöjesfältet ska vara ett dödens fält, i stället för Lustiga huset ska det finnas ”en taxerad fastighet där det pågår asbestsanering”, och så vidare.
Gruppen är i ett långt framskridet stadium av förfall. Medlemmarna intrigerar och är i konflikt med varandra mest hela tiden men ingen klarar att lämna de andra. Henrik Schyffert gör ett försök men återvänder (med skägg och gubbmage), beredd att börja om som passopp för de övriga.
Visst kan man tolka in en del underliggande allvar i pjäsen men det är knappast för samtidsanalysen man ska gå till Dramaten. Framför allt är detta välgjord underhållning, med svart humor och vass dialog. Tomas Alfredson har som regissör skapat stadga och en bra rytm.
Johan Rheborg i Michael Bolton-frisyr glänser i sin skruvade roll, en man med svårartad fixering vid sin egen kropp.
Henrik Schyffert kämpar för att behålla Killingarnas ledartröja medan Andres Lokko är den upphöjde humorgurun som övriga dyrkar.
Robert Gustafsson gör en karikatyr av Robert Gustafsson, publikfriaren som gör allt för ett skratt. Han har en briljant scen där han först spelar upp en bullrig buskismonolog men sedan tvingas skala bort lösnäsa, dialekt och allt utanpåverk. Till slut är det bara tomhet kvar. Komik och tragik på samma gång, som så mycket i denna föreställning.
Killinggängets mest anonyma medlem, Martin Luuk, som liksom Lokko aldrig stått på scen förr, är föreställningens stora överraskning. Han övertygar som den renlärige ironikern som varken vill veta av kompromisser eller tjejer.
Slutligen Reine Brynolfsson som ger Killinggänget en god fajt om vem som är roligast på scen. Hans solobalett ”Man med gul pinne” kan vara det stolligaste som gjorts på Dramatens stora scen.

Staffan Bjerstedt