Mig äger ingen blev en succé när den kom ut i romanform för två år sedan. Åsa Linderborg prisades för sin skoningslösa och samtidigt kärleksfulla skildring av uppväxten med en ensam, hårt arbetande, alltmer alkoholiserad pappa och en brokig släkt som gav henne intellektuell stimulans och vänsterpolitisk skolning.

Nu får pjäsen en stor lokal uppmärksamhet. Västerås är Åsa Linderborgs barndomsstad och även Emma Broströms. Dock har de minnen från skilda decennier och sociala miljöer.

Broström har antagit ett tufft jobb när hon har gjort teater av Linderborgs flödiga prosa. Jag är imponerad av hennes råmaterial, stiliserat till dramatik med trohet mot texten.
Riktigt tydlig har hon endast gjort personhistorien, flickans och pappans. Den framstår i relief mot övriga personers liv och mot andra historiska genrer som hon har pressat in i en rask episk stil. Industrihistoria, arbetarhistoria, politisk historia och lokal historia figurerar i olika former av antydningar och kommentarer.

Här någonstans tycks hennes arbete sammansmälta med andra konstnärers, som dramaturgen Carsten Palmaer, regissören Eva Gröndahl, scenografen Lisbet Wahlström och musikerna Anders Larsson och Bo Hülphers.

Resultatet har blivit en originell blandning av relationsdrama, lokal dokumentation och politisk revy.

I den rapsodiska berättelsen har fyndigheten inga gränser. Fickan och pappan spelar ut sitt liv i längre scener medan allt annat sker i korta sketcher, frusna tablåer och innehållsrika filmsekvenser.

Scenen, innesluten i mörkt industri-nostalgi-tegel, rymmer allt: matbutiken, släktingarnas hem, dagis, universitetet, fabriken med härdarmästarens ugn och den påvra lägenheten där sängen är central, bokstavligt talat in i döden.

Med små grepp växlar spelet blixtsnabbt, både fysiskt och innehållsmässigt. Vissa scenbyten är genialiska och ger handlingen spänst och tempo tillsammans med de musikaliska lösningarna.

När släktkollektivet kring Åsa brister ut i sång, musik och dans är det till gagn för uppsättningen och till nöje för publiken.

Eftersom släktingarna spelas av ett säkert gäng får vi små kryddstänk av karaktärsspel även om de hålls tillbaka till förmån för centralfigurerna.

I konsekvensens namn gör även Tanja en diffus figur. Tanja, som lämnade huvudansvaret för Åsa till pappan, spelas av SannaMari Patjas. Hennes framtoning som vänsterpartistisk riksdagsledamot blir mer poetisk än politisk.

Nej, fokus ligger på förhållandet far-dotter. Ratad av flertalet släktingar blir Leif utanförtypen, ensam i sitt supande, grov i munnen, drastisk i sina uttalanden om politik och samhälle. Tomas Tjerneld är Tomas Tjerneld när han är som bäst. Hans gestaltning av förfallet är storslagen.

Också Mirja Burlin gör en övertygande gestaltning av sin roll, den svåra dubbla, som både barn och vuxen. Hon äger scenen från första stund till sista och skildrar några riktigt starka ögonblick av Åsas utveckling, däribland fyraåringens förtvivlan när mamman lämnar henne och den unga kvinnans ånger över att inte ha bjudit pappan till sin doktorsdisputation.

Åsa accepterar sin originella barndom men drar sig så småningom undan från pappan och gör den berömda klassresan. Men hennes politiska engagemang skildras marginellt med undantag för den känsloladdade slutscenen.

Uppsättningen blir främst ett drama om enskilda människors sociala villkor i ett slocknande industrisamhälle där den fackliga och politiska kampen kom av sig och i en stad där 70-talet är ett gulnande minne.

Om uppsättningen håller utanför Västerås gränser är svårt att säga. Lokalt kommer den med all säkerhet att bli en uppskattad långkörare.