Under hösten spelas, som bekant, Mig äger ingen på Västerås teaters stora scen. Unga Teater Västmanland följer upp Mig äger ingen med Snöhumla, en nyskriven pjäs som också handlar om ett barn till en alkoholiserad förälder.
Det är ett svårt och känsligt ämne som tyvärr alltid är aktuellt. Enligt folkhälsoinstitutet lever var femte barn i hushåll där en vuxen har en riskfylld konsumtion av alkohol. 

Snöhumla har spelats som skolföreställning i en dryg månad och i lördags var det offentlig premiär. Redan innan publiken hinner sätta sig springer skådespelaren Caroline Söderström runt på scenen och välkomnar publiken genom en megafon.
Hon spelar Humla som går i femman. Hennes pappa har flyttat ihop med en ny kvinna och Humla bor ensam med sin mamma Elisabeth som är olycklig och dagligen tröstar sig med vin.

Historien är tragisk men manusförfattaren Paula McManus har lättat upp pjäsen med en hel del komiska inslag, bland annat brukar Humla, som älskar att prata engelska, låtsas att hon leder en amerikansk talkshow. 
Caroline Söderström är hysteriskt rolig som Humla. Hon tillför rollen mer energi än ett mindre kärnkraftverk och har publiken i sin hand genom hela föreställningen. Skratten avlöser varandra.
Efterhand blir pjäsen mer allvarlig, skämten och upptågen finns visserligen kvar men de blir nu blir de ett sätt för Humla att klara av sin svåra situation.
Marianne Jansson, som spelar mamman, gör sin sista roll på Teater Västmanland, till våren går hon i pension. Hon ger alkoholismen ett mångfacetterat ansikte: snabba kast mellan sentimentalitet och aggressivitet, ständigt självömkande och hela tiden medveten om att hon gör sitt barn illa. 

Vuxenvärlden får många kängor i Snöhumla. Men skulden läggs inte bara på mamman, ännu mer läggs den på alla som väljer att inte ingripa. Sjuksköterskan, Humlas kompis mamma och framförallt pappan som vet men inte vågar.
Barnteater med ett tydligt budskap kan bli instrumentell och överpedagogisk. Det finns alltid en risk att ärendet ställer sig i vägen för teaterupplevelsen. 

Regissören Nora Nilsson löser problemet genom att göra en uppsättning där budskapet många gånger blir själva upplevelsen. Det är stora gester, dramatiska scener och så den där megafonen som ständigt återkommer.
Det är teater som vill något. Som berättar att det här är på allvar.
Efteråt får jag en klump i magen som inte vill gå bort. Unga Teater Västmanland har än en gång skakat om sin publik.