I stället fick vi Killer Queen, världens kanske populäraste tributeband. Konserten har varit slutsåld i månader, och sällan eller aldrig har trycket varit högre i Konserthuset än i går.
Öppningen, med 80-talshitsen One vision, I want it all och It´s a kind of magic, var möjligen aningen förvånande med tanke på den höga medelåldern i publiken. De flesta torde, i likhet med mig, ha upptäckt Queen i mitten av 70-talet.

Det tog också lite tid att vänja sig vid det halvtaskiga ljudet och hela maskeradprylen med gitarristens Brian May-peruk som det mest distraherande inslaget.
Men det tog sig. Bowie-duetten Under Pressure svängde. Och när sångaren Patrick Meyers, som till och med hade stoppat in något slags kanintänder av plast för att bli så lik Freddie Mercury som möjligt, ropade upp oss från stolarna för att stuffa till funkiga Another one bites the dust var det få som inte lydde.

Händer klappades och rumpor skakades, allt efter låtsas-Freddies instruktioner.
Det följande medleyt med (låten) Killer queen, Bicycle race och präktigt sexistiska Fat bottom girls följt av Brian Mays patenterade eko-uppbyggda gitarrsolo var åtminstone för mig en svacka.

Introt till röjiga Now I´m Here kom därför som en befrielse och det var fler än jag som vaknade till liv igen i stolarna.

Avslutningen var ännu starkare, med minioperan Bohemian rhapsody följt av de självklaraste extranumren i rockhistorien – We will rock you och We are the champions.
Hur ska man sätta betyg på det här? Allt mellan 1 och 5 är fullt rimligt, beroende på vad man ville ha ut.

Om det fanns ett världsmästerskap i att vara Queen skulle Killer Queen onekligen vara guldfavorit. Å andra sidan är de inte mer Queen än vad en Casiosynth från 1987 är en Steinwayflygel.

Gitarrunderbarnet Steve Vai beskrev problemet: ”I can listen to any player and panthomine their sound, but I can´t do Brian May.”

Att sjunga som Freddie är också tämligen hopplöst – Patrick Myers är i varje fall inte i närheten av originalets register.

Men okej, det är ju inte för att vara objektiv man går och ser ett tributeband. Det är för att ha kul, och kanske för att minnas.

Mission accomplished.

Fast någonstans tror jag att vi farbröder och tanter skulle ha minst lika roligt om vi hyrt ett öltält och en storbildsskärm och kört Youtube-klipp med den äkta varan i stället.

Jag tycker vi gör det till sommaren. Tills dess föreslår jag att vi lyssnar på Sheer Heartattack (1974) och A night at the opera (1975).

Nästan varje dag.