Under hösten, i samband med uppsättningen av Mig äger ingen, har Teater Västmanland och VLT bjudit in länets gymnasieelever till en novelltävling med temat Jag och min pappa. Bland de många bidragen som skickades in fastnade juryn särskilt för berättelsen Se upp för dörrarna, dörrarna stängs, skriven av 15-åriga Ellinor Annmo.

På torsdagskvällen fick hon ta emot utmärkelsen inför den fullsatta teatern, alldeles innan kvällens föreställning av Mig äger ingen.

-  Jag blev förvånad när jag fick veta att jag vunnit, men jätteglad förstås, säger Ellinor.
Hon går första året på Rudbeckianska gymnasiets samhällsprogram med inriktning på kultur och journalistik. På fritiden sjunger Ellinor i kör och är konfirmandassistent. Och så skriver hon mycket.
- Jag har alltid tyckt om att skriva, genom skrivandet kan man ta sig vart som helst, man kan möta vem man vill och göra vad man vill. Det är som att förverkliga sina fantasier i ord, förklarar hon.

Idén till novellen fick hon efter ett telefonsamtal med sin bror, som bor i Stockholm.

- Jag hörde att han satt på tunnelbanan [mjuk retur]och det var så historien växte fram. När jag sätter mig ner och skriver så blir det bara till, jag kan inte riktigt förklara.
Innan Ellinor gick upp på scenen för att ta emot utmärkelsen träffade hon juryn för att äta middag, samt gick en rundvandring bakom kulisserna på teatern för att träffa skådespelarna i Mig äger ingen, som gratulerade och berömde den unga författaren. De hade också läst hennes novell!

Juryn bestod av Maria Löfgren, konstnärlig ledare på Teater Västmanland, Elisabeth Bäck, Tidningschef på VLT, Victoria Holmgren, pressansvarig på Teater Västmanland, Nora Nergiz Ackblad, Kultur- och nöjeschef på VLT, samt Tony Berglund, pappa, äventyrare och föreläsare inom personligt ledarskap.

Nora Nergiz Ackblad

ELLINOR ANNMOS NOVELL: Se upp för dörrarna, dörrarna stängs

Liam hinner precis smita in innan dörrarna stänger in alla vardagströtta människor. När den mörka tunneln slukar tågvagnarna sjunker han ner på en orangebrun stol. Accelerationsljudet dränker ett ögonblick Kentmusiken han har i iPodhörlurarna, men när musiken hörs igen drar han ut lurarna och stänger av. Han tycker om den här biten på dagen, den korta stunden från Tekniska högskolan till T-centralen och från T-centralen till Björkhagen. Han kan liksom sluta sig i sig själv istället för att bry sig om att plugga arkitektur, hitta på en middag, fundera på hur studielånet ska räcka till eller att granntanten snott hans tvättid igen.
Det är vid den här tiden som han ibland ser Pappa.
Ungefär vid Gamla stan brukar Liam upptäcka honom. Ibland ser han honom avlägset, i en Armanikostym på väg till sin bekväma våning, ibland sitter han bredvid i en sliten rock, med en Metro och rykande kaffekopp. Han har aldrig pratat med Pappa. Men han finns någonstans, någonstans men egentligen ingenstans. Liam har inte ens tydliga minnen av honom, mamma har bara berättat att han flyttade ifrån deras lilla hus i Uppsala och valde att hitta en familj i Stockholm istället. Liam har egentligen aldrig trott att de skulle träffas, men tankarna når honom alltid just på tunnelbanan, hur långt han än är ner i tunnelbanesystemet. För han vet ju att Armanikostymen eller den slitna rocken kan hänga på en kropp som tillhört honom en gång i tiden, en Pappakropp. Han vet att glasögonen som sitter på spärrvaktens ansikte kan ha granskat honom och inte hans biljett för länge sen.
”Är det ledigt här?” avbryter en man Liams tankar och tittar på det tomma sätet.
”Javisst” svarar Liam men tycker att det är en dum fråga. Varför skulle han inte låta Pappa sitta där? Han betraktar Pappa ogenerat och undrar hur just han skulle varit. Ifall den här Pappa skulle ha kommit hem i tid att hjälpa till med middagen, ifall han skulle ha läst Emil eller Djungelboken, ifall han skulle tagit honom till fotbollsmatcher eller till schackklubben.
Pappa märker plötsligt att Liam stirrar på honom och tittar upp från tidningen han läser.
”Vilket väder det är idag, va? Har snö överallt, innanför rocken till och med!” säger Pappa och skrattar lite grann. Liam ler. Han verkar snäll. Inte alls någon som byter sin Uppsalafamilj mot någon trist Stockholmsfamilj.
”Ja verkligen. Jag tror jag ska ta och göra varm choklad, som när man var liten, när jag kommer hem!”
”Det brukar jag göra till mina barn, de är inte jättesmå men de tycker om det i alla fall. De är fjorton och sexton.” Liam ler igen mot denna okända man, mot Pappa. Pappas blick vandrar tillbaka ner i tidningen, han kanske kände Uppsalavibbarna från Liam.
”Björkhagen” meddelar till slut rösten. Liam reser sig upp, tittar på Pappa och undrar ifall han kommer att möta honom någon mer gång. När han tittar upp från tidningen så möts blickarna någon sekund, de ler och skiljs åt.

Två timmar senare står han nere i tvättstugan, hållandes demonstrativt i sin fulla tvättkorg medan han stirrar på granntanten som lugnt plockar ut sina gamla mamelucker ur tvättmaskinen. Utan att skämmas stegar hon sen förbi honom, väl medveten om att den kyliga stämningen inte beror på det dragiga fönstret. Att flytta hemifrån får en att inse vad äkta ilska är, tänker Liam och börjar surt fylla sin tvättmaskin.
Plötsligt blir han avbruten av ett muntert sjungande. En man, sjungandes högt på Beatles ”Twist and shout”, kommer in i tvättstugan men avbryter sig direkt när han får syn på Liam.
Oj. Nog för att han sett Pappa på tunnelbanan flera gånger, när han är på väg någonstans, men aldrig i tvättstugan. Aldrig när han är hemma.
Oj.
”Hoppsan, jag visste inte att det var någon här nere” säger mannen men verkar inte särskilt besvärad. Det blir däremot Liam. Han är inte van att ha Pappa hemma, tätt inpå, bara när han är tryggt skyddad av en tunnelbanevagn och en anonym röst som avbryter då och då med hållplatser. Han skyndar sig ut ur tvättstugan, flyr från sina egna tankespöken.

Nästa dag sitter han på en orangebrun stol igen, men idag är det andra tankar som skymtar fram överallt.
Nyfikenheten är utbytt mot rädsla.
Är det så här det ska vara, tänker Liam. Ska jag och min Pappa mötas överallt, ska han alltid finnas hängande över min axel bara för att han aldrig fanns hemma?
Liam ryser trots att hans nya vinterjacka värmer skönt.
Det här var han inte beredd på.
En man sätter sig mittemot honom med Svenska Dagbladet i händerna. Han har lite skäggstubb, en svart lång rock och tittar forskande på Liam.
”Ursäkta, mår du bra?” undrar han vänligt och Liam rycker till, trodde inte att han skulle börja prata.
Heter du Pappa? frågar han inte. Hör du till mig? frågar han inte heller.
”Mm, visst, jag är bara lite trött, tack” svarar Liam och mannen säger något mer innan han dyker ner i tidningen. Liam tittar på honom, försöker föreställa sig honom i huset i Uppsala.
Det går inte särskilt bra. Det kanske inte är Pappa, den här gången.
Men vilken av gångerna var det då? tänker han trött samtidigt som han inser att det här fungerar inte.
Kanske finns min pappa någonstans, men jag orkar inte ha honom här längre, tänker Liam och sluter ögonen. Naturligtvis har han funnits på fler ställen än i tunnelbanan. Han har funnits i Uppsala, framförallt i Uppsala, i skolan, på snabbköpet, i lägenheten, i trappuppgången, överallt.
Men. Egentligen.
Så finns han ju inte någonstans. Han kanske till och med är död, kanske dog i en tragisk olycka och efterlämnade flera sörjande.
Liam öppnar ögonen igen, är trött på att bli efterlämnad sörjande.
Det var ingen tragisk olycka som hände där, i huset i Uppsala, ingen tillfällighet som ryckte Pappa ifrån honom. Liam reser sig upp, Björkhagen nästa, och tittar på Pappa för sista gången. När han går ut på perrongen stannar han upp för att se vagnarna skramla därifrån, se mörkret sluka Pappa.
Hejdå, Pappa, tänker han och går ut i vinterkylan.