Blicken är äldre än sexton år, rösten stadig. Men ansiktet näpet, en flickas, inramat av en åtsittande sjal. Vi sitter i ett kalt grupprum i hennes skola. I korridorerna utanför hörs tjejkompisarna. Det var dem och det här skollivet hon stred för under tvångsvistelsen i Irak.

Det har gått några månader sedan dess. Hon landade på Arlanda i slutet av juli, sjuk i en infektion, trött, sviken, arg på alla. Även på polisen som mötte henne på flygplatsen.
I dag säger hon:
– Alla har hjälpt mig jättemycket. Jag är glad att jag lever faktiskt.

Det var sommaren 2008 som hon och hennes pappa reste till Irak.
– Vi skulle hälsa på släkten. Vi hade jättekul. Men efter två månader reste han hem utan att jag fick veta om det. Han tog med sig mitt pass. När jag ringde sa han att han snart skulle komma tillbaka med resten av min familj.

Men de kom aldrig tillbaka till Leyla. Hon blev rädd, desperationen växte. Nu började hon sin kamp för att komma hem. Efter lång tid fick hon tag i telefonnumret till en person här hemma, en som hon litade på. Men hennes försök att hålla kontakt med omvärlden upptäcktes och hon förbjöds nu att ringa någon.

Släktingarna fanns omkring henne hela tiden.
– De sa att nu gick det bra att gifta sig. Och jag hade en pojkvän. Ja, jag hade valt honom själv. Men inte så att jag skulle vara med honom i ett år, eller i hela mitt liv. Vi hade inte så mycket kontakt faktiskt. Men jag sa att jag inte ville gifta mig. Inte nu. Och det ville inte han heller. Han tänker som jag. Vill att jag ska välja min frihet.
– Jag kom till Sverige när jag var tolv, jag har lärt mig svenska tankar. Men i vår kultur tänker man helt annorlunda och förändrar sig inte. Tjejerna ska gifta sig, vid 15-16, jag har många kusiner som har gift sig så unga, och de ska diska, städa och ta ansvar för hem och man och barn. Jag kan inte ta det ansvaret. Jag är bara 16 år!
– När jag var där gick jag inte i skolan, jobbade inte, jag bara satt!
– Jag vill ha min frihet och leva som andra tjejer. Jag kan till exempel inte klä mig hur jag vill.
Vill du inte ha slöja?
– Nej, jag är tvungen.
För att pappa vill?
– För att släkten vill.

Efter många månader i Irak inser Leyla att hon kanske aldrig mera får återse Sverige. Hon är rädd. I slutet av maj i år landar hennes nödrop hos socialtjänsten som bedömer: ”en underårig har lämnats utan vårdnadshavare, utan id-handlingar och utan omsorg i en orolig del av världen. Det finns anledning till oro”.

Socialen polisanmäler. Maria Ridderstolpe vid polisens personsäkerhetssamordning i Västerås och specialiserad på hedersvåld får Leylas fall på sitt bord. Hon kallar till samråd med polis, socialtjänst och Arosdöttrarna, fri villigorganisationen som i början av 2009 startade ett samarbete med en kvinnoorganisation i norra Irak i syfte att hjälpa kvinnor utsatta för hedersrelaterade brott.

Leyla förses med telefonnumret till kvinnan Kner Abdullah, ansvarig för organisationen i Irak och flickan ringer genast upp. Problemet är att det är många hundra mil mellan dem, fastän båda befinner sig i Irak.

Kner Abdullah berättar för VLT i telefon från Irak att hennes svåra uppgift under en månads tid var att hålla hoppet uppe på 16-åringen:
– Flickan var mycket deprimerad över att inte få komma tillbaka hem.
Leyla bekräftar:
– Jag ville inte leva längre och förstår inte hur jag orkade. Eftersom jag ses som en dålig flicka av min släkt, beskylls jag för allting. Men jag sa till mig själv att jag måste orka, att jag är stark.

Kner Abdullah vågar inte ringa varje dag eftersom Leyla ständigt har människor omkring sig. Men de hittar ett system för att hålla hemlig kontakt.
Kners plan är att när tiden är inne, åka till flickan, ta henne med sig och föra henne till ett skyddat boende i Bagdad. Men den tanken oroar Leyla djupt.
– Jag sa till Kner att de aldrig skulle släppa i väg mig med henne.

Medan Leyla och Kner håller kontakten jobbar teamet i Västmanland. Det finns ingen mall att gå efter.
Situationen är ny för alla. Men Maria Ridderstolpe tar ett beslut: flickan ska hem. Medan juli månad passerar sitter hon och Mariam Afriasiabpour från Arosdöttrarna i ständiga telefonsamtal. Afriasiabpour får rapporter från Kner i Irak medan Ridderstolpe ringer UD, Rikskriminalen, Migrationsverket men också Leif Spånbo, kriminalinspektör vid Örebropolisen. Spånbo var den polis som efter hedersmordet på svenskan Pela Atroshi i Irak 1999, hämtade hem hennes yngre syster Breen, för att ge henne skydd och få henne att vittna i Sveriges första uppmärksammade rättegång om hedersmord. Spånbos besked till Ridderstolpe är om och om igen: Ge inte upp!

Planen är att få hem Leyla utan polisiära ingripanden. Men plötsligt ändras allt dramatiskt. Kontakten mellan Leyla och Kner Abdullah bryts. De är avslöjade. När Kner försöker nå flickan svarar en man. Han ringer tillbaka många gånger för att få veta vem Kner är.
– Det var en släkting. De hade tagit min mobiltelefon och även min mejl, säger Leyla.

I teamet hemma ställs allt på sin spets. Hos Arosdöttrarna befarar man att Leyla är förlorad. De hade sett många flickor försvinna. Maria Ridderstolpe bekräftar:
– Vi trodde inte att vi skulle få se henne mera.

Efter väntan på ett livstecken från Leyla bestämmer polisen att agera. Pappan grips utifrån brottsmisstanke om olaga frihetsberövande. Det är Leif Görts vid Internationella åklagarkammaren som tar beslut om anhållan. I hemmet hittas Leylas pass.
Att pappan anhölls var avgörande för framgången i hela operationen, menar polisen i dag.
Leyla berättar så här:
– De ville flytta på mig. Men när de fick veta att pappa satt hos polisen gav de mig tillbaka min mobiltelefon och bad mig att ringa och berätta var jag var så att de skulle släppa honom. Då var de på min sida! Först sa jag att jag inte ville. Sen tvingade de mig.

När Leyla tar kontakt får teamet hemma bekräftat efter tre ovissa veckor: hon lever.
Nu får Leyla hjälp av en förtrogen släkting och sin unge, tilltänkte make att ta sig den långa och farliga vägen genom Irak till Bagdad och leta sig fram till svenska ambassaden som just öppnats igen efter arton år. Bagdad är härjat av bombdåd och explosioner men ambassaden kan av säkerhetsskäl inte släppa in den svenska medborgaren Leyla, vilket Maria Ridderstolpe trott. Det blir ytterligare ett par nervösa dygn innan flickan i slutet av juli, med ett provisoriskt pass i handen och en biljett som kommunen betalat, kliver på planet till Sverige. På Arlanda väntar den svenska polisen.

Leyla erbjuds skydd av de sociala myndigheterna. Senare bestämmer hon sig för att hon vill flytta hem igen. Förundersökningen mot fadern läggs ned.
– Han lovade mig att han skulle ändra sig, vara på min sida.
Tycker du att de svenska myndigheterna har skött det här bra – eller dåligt?
– Alla har hjälpt mig jättemycket. Jag är mycket tacksam.

Leyla bor hemma hos sin familj och går i skolan på dagarna.
– De visar mig en större respekt hemma, säger hon.
Vad händer nu?
– Det är så mycket jag vill göra, studera, testa många jobb. Jag vill göra allt! Jag skulle vilja visa min familj att jag är stark. Skulle vilja att de kunde vara stolta över mig. Det är jätteviktigt.

Leyla heter i verkligheten något annat.