Första gången jag träffar Suzanne, 22, och Karin, 21, är de lite reserverade - i några minuter. Men sedan de väl började prata om sitt handikapp - Aspergers syndrom - och hur deras liv ser ut går det knappt att få tyst på dem.
Jag träffar dem på behandlingshemmet Viljan i Ramnäs, där de bor tillsammans med tre andra ung-
domar mellan 16 och 23 år. Alla har de Aspergers syndrom. De har varsitt sovrum - inrett ungefär som hos någon som bor hemma hos sina föräldrar. På väggarna hänger idol-
bilder, runt väggarna står bokhyllor och ett skrivbord. De har även varsin privat toalett. Men tv finns bara i
gemensamma utrymmen, liksom matbord.
- Vi har varsin dag varje vecka då vi hjälper till att laga mat åt
varandra, säger de.
På Viljan tränas också ungdomarnas självständighet på andra områden. De får tvätta och sköta sina egna kläder, städa sitt rum, göra inköp och hushålla med sina pengar.

Att ha Aspergers syndrom innebär en rad besvärligheter. De har bland annat ett stort behov av rutiner i sin vardag. Både Karin och
Suzanne har varsitt eget schema timme för timme, dag för dag över vad de ska göra - äta, vila, skola, städa eller vad det än är fråga om.
Men det finns även olikheter
i symptomen hos olika Aspergare.
Hos Karin är den störta boven
i dramat tvångshandlingar. Hon berättar att hon kan behöva göra om helt vardagliga saker flera gånger
innan det känns rätt, till exempel att ta på sig en sko. För detta går hon
i terapi där hon får lära sig att bemästra tvånget genom att ignorera och gå vidare.
- Det beror mycket på hur jag är
i humöret. Om jag är i en svacka blir det värre, säger Karin.
Suzannes problem handlar mer om perception, uppfattningsförmåga. Syn- och hörselintryck.
- Om det kommer för många intryck på för kort tid klarar jag inte av det och då låser jag mig, säger hon.
Hon visar hur hon då sätter sig - med huvudet ner mot knäna och
armarna om huvudet. I så fall är det bäst att vänta ut henne, möjligen prata med henne. Men inte röra.
- Tar någon i mig kan jag bli
hysterisk, säger hon.

Suzanne har också tidigare haft ett tvång att göra sig själv illa. Hon visar ärr på en arm och ett ben som kommer av att hon skar sig med bland annat glas.
- Jag har också slagit i stolpar så mycket att jag nu har nedsatt rörlighet i min högra hand, säger hon.
Det verkar som om Karin och Suzanne har olika typer av tvång - men så
börjar de prata om videofilmer.
- Ibland måste jag spola tillbaka och se en och samma scen flera gånger därför att jag tror att jag har missat något, säger hon.
- Det tvånget har jag med, utbrister Karin och de skakar hand och skrattar - det var första gången de upptäcker att de har samma tvång.

Ordspråk och symbolik är också något många Aspergare har svårt att förstå. Karin har kläm på det där, men på skoj låtsas hon ibland inte förstå om någon ur personalen till exempel står i hallen och säger han eller hon ska sova över här.
- Då brukar jag säga: ska du verkligen sova över här? I hallen?, säger Karin fast hon gott och väl förstår att personalen menade att han eller hon skulle sova över på Viljan.
- Nåt kul ska man väl få ha av sin Asperger, säger hon skämtsamt.
Karin Lindström går på Medie-programmet på Wenströmska gymnasiet i Västerås. På grund av sitt handikapp behöver hon mer tid på sig att ta sig igenom utbildningen, men nu till våren tar hon änt-
ligen examen.
- Det ska bli skönt. Till hösten hoppas jag att få praktisera, men jag vet inte riktigt var.
Då hon tänker framåt i tiden ser hon sig själv arbeta med tecknad film och hon älskar att läsa serier.
- Gustav och Knasen tycker jag bäst om, säger hon.
Men mest av allt - då det handlar om humor - gillar hon Monty
Python.
– Den scenen då en man äter och äter och äter och sedan sprängs är jättekul, säger hon och kan knappt hindra en skrattattack.

Suzanne är en stor djurvän (utom spindlar och ormar) och två dagar
i veckan är hon på Askö stuteri utanför Västerås. Där hjälper hon till att sköta sammanlagt 76 hästar. Dagarna innehåller det mesta som har att göra med hästskötsel, men en daglig rutin är det alltid Suzanne som tar hand om.
- Jag sköter om utfordringen kring lunch.
Hon fyller en skottkärra med havre och i en hink öser hon i mineraler. Sedan går hon kors och tvärs mellan boxarna och fyller på den mängd
respektive häst ska utfordras med.
- Det står skrivet hur mycket varje häst ska ha, säger hon.
Till sin hjälp har hon Anne-Sophie Thiam, anställd på Askö stuteri, och Suzanne trivs väldigt bra här ute och skulle mycket väl kunna tänka sig att jobba på Askö stuteri så småningom.
Tillsammans med en personal på Viljan har Suzanne gjort en gipsfigur av sig själv i fullformat.
- För att inte gipset skulle fastna mot huden var jag tvungen att ha smält smör på kroppen. Men så småningom kom vi på att vi också kunde
använda vaselin - det var lite bättre, säger hon.
Nu ligger Suzanne i gipsformat
i delar på en hylla i ett rum på Viljan, men tanken är att den ska sättas ihop och sedan stå inne på Viljan. Kanske blir det början på ett gipsmuseum av Viljans elever - ett
Madame Tussauds i Ramnäs.

Både Karin och Suzanne har haft det jobbigt innan de fick rätt vård. Karin hade i unga år mycket problem med tvång, men det krävdes ett argt brev från hennes mamma innan de fick en remiss för att gå i
regelbundna samtal. Ett par veckor efter detta fick Karin diagnosen OCD, tvångshandlingar. Då var hon cirka tio år. Efter det fick hon plats på ett
behandlingshem - där hon var i fyra år - innan hon började gymnasiet.
- Men jag hoppade av efter ett år och var sedan hemma ett tag.
Diagnosen Aspergers syndrom fick jag inte förrän jag var 17 år, säger Karin.
Hösten 1999 fick hon en plats på Viljan i Ramnäs och trots att Karin har kvar problem med framför allt tvångshandlingar har åren på Viljan inneburit en enorm förbättring.
Suzanne fick sin diagnos då hon var 19 år, och har också haft problem att få rätt vård. Hon visar ett gammalt VLT-klipp där vi i mars 2000 skrev om en tjej vi då kallade Lena. Hon blev akut intagen på sjukhus och fick sondmatas på grund av att hon matvägrat i cirka sex månader.
- Det var jag, säger Suzanne.
Efter en mycket jobbig tid under några månader våren 2000, där bland annat Suzannes LSS-handläggare glömde att skicka in ett papper, fick Suzanne till slut en plats på Viljan.
- Jag kom hit sommaren 2000 och det blev ett lyft på en gång, säger hon.
Med hjälp av personalen på Viljan får hon och andra undan för undan lära sig att förstå sitt handikapp och parallellt hitta egna vägar till att leva ett "normalt" liv. Det har
i Suzannes fall gått så bra att hon nyligen har flyttat till ett gruppboende för människor med Aspergers
syndrom i Barkarö utanför Västerås.
- Under julrean köpte jag en tv, en 28-tummare, säger Suzanne nöjt.
För att kunna träna på att bo själv, har Viljan en liten lägenhet - ut-
slussen. Suzanne har sovit där några nätter men det har varit jobbigt.
- Jag får en inre stress och känner mig övergiven, säger hon.
Dock har det gått bättre de nätter hon hittills har sovit i Barkarö och hon trivs bra där.
- Men jag skulle gärna ha städhjälp, grymtar hon.

Det är omöjligt att se på en person att den har Aspergers syndrom och därför är det inte ovanligt att de missuppfattas. Suzanne och Karin berättar att folk kan se konstigt på dem då de drabbas av ett tvång i till exempel en affär.
- Det känns som om jag måste förklara hela mitt livs historia varje gång. Tänk om Asperger vore lika känt som till exempel diabetes. Att man bara behövde säga att man har Asperger och då skulle folk förstå, säger Karin.
- Eftersom inte många vet att det finns något som heter Aspergers syndrom, tror nog många att vi är knäppskallar. Det är vi inte, vi har bara ett handikapp som inte syns, påpekar de med eftertryck.