Jag har nämligen problem med att vara äldst. Bara tanken på de små 94:orna som springer omkring på Rudbeck och fnissar, pinkar revir i klassen och hävdar sig får mig att rysa.
Visst minns jag hur det var när jag själv började ettan. Hur man kände sig mogen och ganska färdigutvecklad, hur man undrade varför treorna var så snobbiga, ”det var ju bara två år sen de var i samma situation”. Och nu vet jag varför.
På en arbetsplats kan det skilja två (eller 22) år mellan kollegor utan att någon gör en stor grej av det. Två år ute i verkligheten är nämligen ingenting, men två år på gymnasiet är allt. För inte ens den mognaste ettan har genomgått den utveckling gymnasiet innebär - än.
Gymnasiet är inte verklighet, det är en slags vuxenfabrik som på tre år förvandlar en ”alldeles nyss högstadie-elev” till en ”alldeles strax-vuxen”. Det är en sista lekplats innan det är dags att på allvar bestämma hur man vill forma sin framtid. En lekplats där de yngsta precis upptäckt hur kul man kan ha med hink och spade, och de äldsta vill kolla läget på andra sidan vägen.
Det ingår nästan i rollbeskrivningen för en trea att se ner på de yngre. Det är (oftast) inget personligt mot er ettor. I själva verket påminner ni oss om oss själva för två år sen, det är därför vi tycker ni är jobbiga.
Ni tycker fortfarande det här med gymnasiet är spännande, vi har tröttnat för längesen. Ni har precis upptäckt fenomenet klassfester, vi känner varandra så bra att det vore som att festa med 30 syskon. Ni tycker det är jobbigt att komma sent till skolan, vi tycker det är jobbigt med skolan så vi kommer sent.
Så vi treor är kanske lite ”stöddiga”. Det är tradition och det är vi berättigade till. Det är sista chansen vi har att känna oss stora, för efter gymnasiet ska vi ut i en värld där vi är absolut yngst.